Från serieteket kommer den här utmärkta språkvårdsbilden.
Se och lär
Detta är givetvis en generationsfråga där den audiovisionella generationen helt tappat läsförmågan (jag extrapolerar givetvis från min bonusdotter som alltid väljer film framför bok hur mycket jag än pockar med skojiga böcker). Frågan är om vi kommer att få se låneord ersätta de ord som vi redan nu har för tecknade serier och seriealbum. Jag hoppas inte det för jag kommer vägra att prata om komicken och graphic noveln. Stofil in i det sista!
Trenden med att fler album får stöd på hösten fortsätter – tolv album i det här mötet.
Att vi är uppe i 20 seriealbum som fått stöd vilket är tre färre än för hela 2013
Att antalet förlag som fått stöd nu är elva vilket är två fler än för hela 2013
Att elva album hade bara manliga serieskapare
Att fem seriealbum än så länge hade kvinnliga serieskapare, fast ett av dom hade väldigt många kvinnliga serieskapare – Kvinnor tecknar bara serier om mens
Tre samarbeten mellan man och kvinna har fått stöd
Fler vuxenserier än barn- och ungdomsserier har fått stöd i år
Det finns givetvis mer att plocka ur statistiken men jag vill inte göra för stora analyser när vi har kvar ett möte kvar på året. Det känns dock mer och mer som att bara titta på de album som fått serier inte är tillräckligt. Hur ställs dessa siffror mot de som inte får serier. Hur ser exempelvis könsbalansen ut mellan de seriealbum som får gentemot de som inte får? Jag kontaktade därför kulturrådet i fredags och för att få ut beslutsprotokollen för 2013 och 2014. Jag låter meddela när jag etablerat kontakt. Jag är intresserad av att göra fler år bakåt men skall se hur lång tid detta tar mig först innan jag går bakåt i tiden.
Pär Thörns förra seriealbum Ordningen upprättshålls alltid tillhör mina stora favoriter bland de senaste årens svenska seriealbum. Jag noterade dock att min upplevelse av den inte delades av alla. En del kunde inte se förbi de enkla och formalistiska novellerna och kopplade inte ihop efterordet och den (des-)information som fanns där med novellerna och besökte inte hemsidorna som hade satts upp. Få svenska verk har lekt med formen och helheten så mycket som den gjorde.
Utifrån den hade jag väldigt högt ställda förväntningar på Äganderätten måste ständigt omförhandlas- Mina förväntningar var så höga att jag bröt det serieembargo jag satte upp för mig när jag blev arbetslös. Den här boken måste jag ha och jag såg till att stödja den genom den Indiegogo-kampanj om de satte upp för att betala för tryckningen. Boken är numrerad till 666 exemplar och jag fick nummer 17 vilket känns som en bra siffra.
Jag skall inte säga att jag är besviken för det är en bok av en hög klass som väl motsvarar en enskild novell i Ordningen upprättshålls aldrig. Samtidigt är de inte mer heller. Där variationen i stilar mellan de olika tecknarna i Ordningen så är det texten som måste skapa variation i Äganderätten. Det gör att det som borde vara verkets styrka, Pär Thörns drivna prosa, blir lite av dess svaghet. Variationen i språk mellan de olika huvudkaraktärerna blir lite för lite. De låter helt enkelt som samma person även när de är väsensskilda.
Sidexempel från boken.
Jag tycker mycket om Lars Krantz teckningar som befinner sig i ett mellanstadie mellan Charles Burns och klassisk EC-stil. De är suggestiva och funkar väldigt bra ihop med texten. Jag har sett på Facebook att han arbetade i den här mer utifrån en bilderboksfilosofi och det märks. Texten är det som driver berättelsen och bilderna är där för att ge djup.
Jag påminns lite av min upplevelse från när jag läste en del av den senare numren av Harvey Pekars American Splendor. Då var Pekar så uppskattad att yngre tecknare inte riktigt vågade bryta upp hans text till serieformatet utan lät allt stå ordagrant. Det vore skoj att se vad som skulle hända om Pär Thörn snackade ihop sig med en tecknare om att göra ett manus i Marvel-style dvs låta tecknaren göra bildlösningarna utifrån en manusskiss och sedan fylla i dialogen och hålla nere på beskrivningarna. Skulle man kunna känna igen en Pär Thörn-historia då eller skulle det bli för urvattnat? Det kräver dock en tecknare som är väldigt duktig på att berätta i bilder för att det skulle funka.
under alla omständigheter tycker jag att Aparts samarbete med Pär Thörn är något som måste stödjas och jag hoppas att du gör det också. Kom ihåg den är bara tryckt i 666 exemplar så du måste skynda fynda!
Jag spenderade en väldigt trevlig eftermiddag på Comicon Gamex nu i fredags. Väldigt kul att träffa så många bekanta och ta en titt på en mässa som har potential till att bli viktig för serieförlag. Det har saknats en höstmässa i Stockholm och den här kan utvecklas till att bli den. Problemet är att den är en utveckling av en spelmässa vars arrangörer är vana att utställare har pengar att spendera. Serieförlag är inte i den sitsen och riskerar att gå back på att medverka. Förhoppningsvis så kommer mässan att ta upp tråden igen inför nästa år och fortsätta att bearbeta serieförlagen. För de behöver den här exponeringen och inte minst att få möta nya läsare.
Jag tror dock att det finns tillräcklig potential i Comicon Gamex för att det skall gå att få lönsamt men det kräver att förlagen gör mer än packar upp böcker på bordet och eventuellt har serietecknare som signerar. Det måste till interaktivitet, workshops, tävlingar, tecknartävlingar mm kort sagt att det händer något i montern. Att sälja sina böcker är givetvis det viktigaste men med en mässa där många ungdomar bara driver omkring så är aktiviteter ett sätt att dra uppmärksamhet och skapa intresse. Vad sägs om en seriescen med aktiviteter bara kring serier. Då tänker jag mer som en showscen snarare än en scen för författarsamtal.
Stef Gaines och Lisa Medin spelar in Mangapatriarkatet
Den enda aktiviteten som jag deltog i var att jag besökte Mangapatriarkatets podcastinspelning där de ställde en av arrangörerna lite mot väggen för frånvaron av serier. Intressant och jag kunde givetvis inte hålla mig utan poppade upp när det blev frågestund så ni får höra mig när de väl får upp det avsnittet. De hade tydligen fem episoder i redigering just nu.
De flesta utställare som jag pratat med hade ok till bra dagar de första två och jag har en känsla av att det blev bättre på lördag-söndag. Ett par rapporter som snatterier men också många som mötte serier för första gången.
Sammanfattningsvis så är detta en mässa med potential men som lider av uppenbara barnsjukdomar som nog kommer att trimmas bort allt eftersom åren går.
Låt mig börja den här recensionen med att presentera utgivarna. Cobolt förlag är en svensk gren av ett danskt förlag som drivs av serieveteranen Peter Sparring. De har två albumserier i gång just nu och fler är på väg. Fokus ligger på klassiska fransk-belgiska serier och då i fina tjocka utgåvor.
Thorgalkrönikan band 1 Vikingen från stjärnorna
För er som inte känner till Thorgal så är det en klassisk äventyrsserie som gått sedan 1977. På svenska så känner jag till två tidigare publiceringar. Horst Schröder gav ut fyra album i slutet av 90-talet och så har den gått som biserie i Fantomen i vad jag bara kan anta är någon form av kronologisk publicering. Själv känner jag den bäst från brittiska Cinebooks utgivning. Den brittiska utgåvan är i ett format något mindre än en svensk serietidning vilket gör Cobolt-utgåvan se väldigt mycket maffigare ut.
I Cobolts utgåva får vi inte bara serierna i traditionell europeisk albumstorlek (tänk Tintin) utan albumet innehåller dessutom hela fyra äventyr. Inklusive det första äventyr som jag inte hade läst tidigare. Jag uppskattar väldigt mycket pappersvalet som Cobolt har valt. Förlag brukar ha svårt att motstå att trycka blankt papper när man gör lite finare utgåvor. Cobolt verkar dock tycka att det är viktigare att färgerna blir rätt presenterade och väljer papper efter det. Bra gjort och fortsätt så!
Om jag skall vara lite kritisk mot något i den här utgåvan så är det att jag tycker att översättningen borde kunna flyta lite bättre. Samtidigt skall man komma ihåg att detta är en serie från 1977. Dialogen är helt enkelt inte lika sofistikerad och naturalistisk som den är i dag. Översättningen är dock bättre än den stolpighet som vi vanligtvis ser i Albumförlagets utgåvor.
Jag är, som de som läst mig i andra sammanhang vet, ingen stor fan av serier som börjar i en genre och helt plötsligt – wow-ba-vilken-tvist! – hoppar över till en helt annan genré. Viss genreglidning kan jag smälta som när en historisk äventyrsserie glider över till ren fantasy. Då finns det en inre logik som inte överträds men när jag läser en serie som är en historisk äventyrsserie och det helt plötsligt blir SF av det hela då blir jag besviken. Med det sagt så tycker jag att vikingabitarna i Thorgal är såpass starka att har överseende med SF-överträdelsen.
Jag rekommenderar verkligen Cobolts utgåva till alla som uppskattar serien och till alla som uppskattar en bra äventyrsserie. Albumet finns att köpa överallt där bra serier säljs.
I en facebook-tråd som handlade om hur de äntligen gått ifrån det hemska uttrycket grafiska romaner (numer serieromaner även på bibliotek) så informerades det även om att de skapat ordet bildromaner. Jag har gått och smakat på det nu i ett par veckor och kommit fram till att det passar utmärkt för att beskriva en del av de verk som befinner sig i seriernas utkant. Den bibliotekiska betydelsen av bildroman vill jag låta vara då den är mer anpassad för ungdomslitteraturens hybridberättelser men jag gillar ordet och vill använda det.
Därför så kommer jag (och förhoppningsvis även ni) använda dom om böcker som Johanna Rubin Drangers Fröken Livrädd och kärleken eller Linda Spåmans BRF Ensamheten dvs böcker som huvudsakligen har en ruta per sida och som kan läsas som ett narrativ men likaväl kan vara helt abstrakta. Jag tänker mig att en samling med Hank Ketchams Dennis the Menace skulle kunna räknas in som bildroman liksom Filip Rojas Rosenqvists Frostvandrare.
Bildromanen skulle som jag ser det även kunna användas om några av Nina Hemmingssons böcker kanske även om den hybridform som nu är så populär hos vissa kvinnliga serieskapare som Nanna Johansson och Lotta Sjöberg. Den sistnämnda formen är något som jag tycker är något som jag inte tycker är helt enkelt att kalla bildromaner. Det måste finnas i dessa fall något mer som kvalificerar dom som exempelvis något tema som går igenom allt.
Vad man då skall kalla serier som exempelvis Liv Strömquists där texten tar mer plats än bilden och där texten är det som i första hand driver berättandet? För mig är det ett gränsfall men jag skulle nog använda seriealbum om dom snarare än bildromaner inte minst för att de använder serieformen som grundform.
Så vad tycker ni? Skall vi införliva bildroman i vår ökade flora av definitionsord för bildberättande?
Under bokmässan så erhöll Hanna Gustavsson årets svenska Urhund för Nattbarn. Ett välförtjänt pris till förra årets bästa albumdebut. Jag vill rikta ett stort grattis till Hanna för ett förträffligt album och jag ser oerhört mycket fram emot att få läsa ditt nästa album. Ni som vill höra en intervju med henne gjord långt innan nomineringarna blev offentliga kan lyssna in det här avsnittet av Geeksnack. Det var ett oerhört starkt år med flera potentiella vinnare och jag vill gärna att ni bland de som ärades med en nominering gärna tar en titt på Sofia Olssons Det bästa barnet och Lisa Medins Medley Bk 1 som båda i sin genre tillhör bland det bästa som gjorts i Sverige.
Urhunden för bästa översatta seriealbum (ledsen SEF, här på seriesidan.se kommer jag alltid att använda seriealbum framför andra sämre ord) gick till Guy Delisle för Pyongyang som jag tycker var ett i sammanhanget rätt självklart val.
Unghunden gick till Åsa Ekström för sin Sayonara September-svit vilket jag höjer lite på ögonbrynen för, inget ont om Åsa som är en förträfflig serieskapare och talang men jag hade nog förväntat mig något mer av henne innan hon fick något för en lång och trogen tjänst.
När vi ändå är inne på priser som delas ut på Bokmässan i Göteborg så känns det oerhört tryggt att kunna konstatera att Adamson-priset gick till det största utländska namn som var på mässan, i detta fall Jean-Claude Mézières & Pierre Christin George Meziers och Paul Christin för Linda och Valentin. Traditioner som dessa är till för att hållas. Kul att se Daniel Ahlgren få ett pris dessutom. Det behövs.
Nu skall vi se om Urhunden-juryn klarar av att stå emot trycket att ge Liv Strömquist nästa års urhunden. 2100 sålda böcker på bokmässan är enormt imponerande och stort grattis till Galago som hittat och förädlat en sådan kassako.
I dag slår bokmässan upp portarna för årets upplaga och jag önskar alla som skall dit en lycklig tid fylld med böcker, trevligt umgänge och alkohol (eller alkoholfritt om man så önskar). När jag jobbade på Staffars så fick vi ofta frågan om varför vi inte ställde ut och sålde där. Utan att veta exakta priserna så kunde vi räkna ut att vi skulle behöva sälja för betydligt mer än vi någonsin gjort för att kunna tillgodoräkna oss en tillräckligt liten förlust för att vi skulle kunna avskriva det som reklampengar. Vi kan ha blivit skrämda om en Alvglans-historia där de sålde för 100.000 och trots det gick med en liten förlust.
Sedan är mitt intryck att folk kommer dit för att fynda billiga böcker och som bokhandlare är det lite tvärtom hur vi vill att mässor skall fungera. Vår tanke var alltid att folk skall upptäcka vårt enorma sortiment och kunnande och besöka butiken i ett senare tillfälle. Därför hade ofta kampanjer som gick ut på att man fick en rabattkupong när handlade för ett visst belopp. Vanligast var att om man handlade för 500 kr fick man 100 kr i rabatt. Ett tips för er som har ansvar för mässbåsen. Försäljningen efter bokmässan är minst lika viktig som den under.
Jag hade vissa förhoppningar om att ta mig ned i år och prata med några bekanta men det blev inte så. Känner mig inte riktigt mogen ännu att gå omkring och vara ett vanligt fan även om det vore otroligt roligt att träffa gamla bekanta. De jobbar dock och jag skulle bara vara någon som gick och tog upp deras tid när de vill sälja. Ah, well, det blir kanske en resa nästa år.
Så alla ni som är där, sälj mycket, gör skandal, bli omtalade, krossa glastaket och ha framför allt otroligt roligt.
100 år i samma klassI mitt tycke tillhör Mats Källblad de få serieskapare som borde finnas med i det allmänna litterära medvetandet. Han har en sällsynt förmåga att med små rätt återhållsamma medel uttrycka stor längtan, frustration och glädje. Han har också ett för svenska serier rätt unikt perspektiv som en landsbygdsmänniska som har hjärtat kvar i serierna. Trots vårt vidsträckta land är det inte så många serieskapare som har skildrar livet som det är långt borta från storstaden.
100 år i samma klass är en sammanställning av de tre tidigare albumen Garagedrömmar, Vakna laglös och Lång väg tillbaka alla utgivna av Optimal press och numera ur tryck. Till det så har Källblad lagt till en längre biografi över hans mormor och det helvete som hon fick stå ut med som statare och fattigsvensk. Den tjänar som en nödvändig påminnelse så här i valtider till alla som förefaller ha uppfattningen att Alliansen uppfann piskan mot fattigsverige. Den har alltid funnits där bara haft olika skepnader. Det är med andra ord en mycket starkt berättelse med bitar som jag hoppas att Källblad återkommer till i senare tillfällen. Jag skulle hemskt gärna vilja se fler av hans personliga barndomsminnen kring mormor och inte minst hans mors berättelse kring sitt liv efter det som skildrats i den här serier. Det finns mycket att utforska, och förmodligen fler skräckhistorier av svensk byråkrati och maktmissbruk som kan behövs lyftas fram i dag.
Garagedrömmar fick Urhunden när den kom 1992 och det är så välförtjänt. Jag hade inte läst den på åtminstone 15 år men den håller än. Tror dessutom att tidens tand gjort att blivit ännu bättre. Det är egentligen skamligt att vi har så få skildrare av livet i landsbygd här i seriesverige. Vi har Mats Källblad och så hade vi Lars Mortimer och så mycket mer har vi inte och det är synd. Jag har själv mött den här sidan av Sverige först på senare år genom min fru som kommer från ”landet” som hon säger och även om jag själv är uppvuxen en bra bit utanför Stockholm i en så har närheten till staden präglat mig och min uppfattning om vad som är viktigt och hur man förhåller sig till saker och ting. Att bo på landet är att vara skild från mångfald på så många sätt, i utbud och tankesätt. Jag tror inte man kan förstå Göran Hägglunds ”verklighetens folk” som renodlad storstadsbo. Tydligast tycker jag det är i novellen ”kompgitarrist sökes” där de intellektuella musikerna först ratar men sedan uppskattar huvudpersonen för hans mer verklighetsnära kunskaper. Jag är övertygad om att Källblad själv ser det som en klassmarkör men den går alldeles utmärkt att läsa som KD-propaganda ^_^ Själv tycker jag det är ett tecken på en bra serieskapare när man kan finna flera tolkningar av samma serie.
Matts Källblad Hade jag döpt den här boken så tror jag nog att hade valt ”100 år på samma plats” för huvudpersonerna kämpar med vem de är och de roller de har blivit tilldelade utifrån den plats de vuxit upp. Klass är definitivt en aspekt på deras liv men den geografiska kopplingen är i mitt tycke ännu mer påtaglig genom berättelserna. Huvudpersonerna vill bort men återvänder lik förbannat hem för det är där rötterna finns och det är där man verkligen förstår spelreglerna.
Jag uppskattar även det tydliga manliga perspektivet. Det är inte förrän jag läst det här som jag inser hur mycket jag saknat det i den svenska seriefloran. Det är så få manliga serieskapare just nu som vågar berätta utifrån sitt perspektiv. Att det är en värld som jag aldrig har delat utan tvärtom känt mig lite obekväm inför, old school nörd som man är gör det hela mycket mer intressant för mig. Det här är en verklighet som alltför sällan skildras positivt, vi kan hitta fler exempel när bilmeckande ungdomar står för ondskan och mobbning.
Om jag skall hitta något litet kritiskt så använder sig Källblad här av ett berättarknep som irriterar mig lite (har sett det greppet även från andra serierskapare). Man behöver förklara vissa skeenden som drabbar huvudpersonen så man uppfinner en skurk som helt hämningslöst får ”förklara” det hela oftast genom att vara helt onda och känslolösa. Jag förstår varför man gör så då det är sidmässigt ekonomiskt att berätta men det känns så falskt. I det här fallet dubbelt så då Källblad lyckats kontakta en av de medverkande som uppvisar en mer känslomässig sida. Jag tycker trots det berättarknepet väldigt mycket om den här historien och önskar mer av den.
På det hela taget är detta en bok som förtjänas att läsa av så många människor som möjligt.
Är det någon mer än jag som tycker att det är konstigt att Stockholm Literature en litteraturfestival på Moderna Museet av alla ställen inte har någon serieskapare med i programmet. Jag finner det verkligen ögonahöjande då man marknadsför sig som möte mellan konsterna. Om inte det skriker serier så vet jag inte vad det är.
Nu skall jag väl hålla med om att alla serieskapare kanske inte passar in i de här sammanhangen men om vi begränsar oss till de svenska serieskaparna så tycker jag nog att följande personer passar in i sammanhanget.
Höjer vi blicken utomlands finns David Mazzuchelli, art spiegelman, Marjene Satrapi, Posy Simmonds och många, många fler som mycket väl passar in i sammanhanget. Låt oss hoppas att till 2015 så finns en serieskapare med bland de inbjudna gästerna.
