Kategoriarkiv: Serieteori

Bildroman – ett nytt begrepp att lära sig.

I en facebook-tråd som handlade om hur de äntligen gått ifrån det hemska uttrycket grafiska romaner (numer serieromaner även på bibliotek) så informerades det även om att de skapat ordet bildromaner. Jag har gått och smakat på det nu i ett par veckor och kommit fram till att det passar utmärkt för att beskriva en del av de verk som befinner sig i seriernas utkant. Den bibliotekiska betydelsen av bildroman vill jag låta vara då den är mer anpassad för ungdomslitteraturens hybridberättelser men jag gillar ordet och vill använda det.

Därför så kommer jag (och förhoppningsvis även ni) använda dom om böcker som Johanna Rubin Drangers Fröken Livrädd och kärleken eller Linda Spåmans BRF Ensamheten dvs böcker som huvudsakligen har en ruta per sida och som kan läsas som ett narrativ men likaväl kan vara helt abstrakta. Jag tänker mig att en samling med Hank Ketchams Dennis the Menace skulle kunna räknas in som bildroman liksom Filip Rojas Rosenqvists Frostvandrare.

Bildromanen skulle som jag ser det även kunna användas om några av Nina Hemmingssons böcker kanske även om den hybridform som nu är så populär hos vissa kvinnliga serieskapare som Nanna Johansson och Lotta Sjöberg. Den sistnämnda formen är något som jag tycker är något som jag inte tycker är helt enkelt att kalla bildromaner. Det måste finnas i dessa fall något mer som kvalificerar dom som exempelvis något tema som går igenom allt.

Vad man då skall kalla serier som exempelvis Liv Strömquists där texten tar mer plats än bilden och där texten är det som i första hand driver berättandet? För mig är det ett gränsfall men jag skulle nog använda seriealbum om dom snarare än bildromaner inte minst för att de använder serieformen som grundform.

Så vad tycker ni? Skall vi införliva bildroman i vår ökade flora av definitionsord för bildberättande?