Kategoriarkiv: Seriekritik

Seriestödssidan uppdaterad

Nu har jag uppdaterat sidan över verk som fått seriestöd med de senaste beskeden. Håller på att räkna på och uppdatera statistiken för min kommande genomgång av årets stöd men kan konstatera lite kort att:

Trenden med att fler album får stöd  på hösten fortsätter – tolv album i det här mötet.
Att vi är uppe i 20 seriealbum som fått stöd vilket är tre färre än för hela 2013
Att antalet förlag som fått stöd nu är elva vilket är  två fler än för hela 2013
Att elva album hade bara manliga serieskapare
Att fem seriealbum än så länge hade kvinnliga serieskapare,  fast ett av dom hade väldigt många kvinnliga serieskapare – Kvinnor tecknar bara serier om mens
Tre samarbeten mellan man och kvinna har fått stöd
Fler vuxenserier än barn- och ungdomsserier har fått stöd i år

Det finns givetvis mer att plocka ur statistiken men jag vill inte göra för stora analyser när vi har kvar  ett möte kvar på  året.  Det känns dock mer och mer som att bara titta på de album som fått serier inte är tillräckligt. Hur ställs dessa siffror mot de som inte får serier. Hur ser exempelvis könsbalansen ut mellan de seriealbum som får gentemot de som inte får?  Jag kontaktade därför kulturrådet i fredags och för att få ut beslutsprotokollen för 2013 och 2014. Jag låter meddela när jag etablerat kontakt. Jag är intresserad av att göra fler år bakåt men skall se hur lång tid detta tar mig först innan jag går bakåt i tiden.

Vad en liten recension kan skapa irritation

Noterade att i  förra helgen så gick tongången högt över Ida Sälls samlingsrecension av tre nya svenska seriealbum i Svenska Dagbladet, ”Allt är åt helvete i vår tids Kalle Anka”. I det här Facebook-inlägget från Galagos redaktör Johannes Klennell så stormades det mest.

även Lisa Medin var på bollen och fick förmånen att diskutera det hela med SVDs litteraturansvarig Elise Karlsson i P1. Vad handlar det hela om då. Strikt sett vilka referenser får en recensent använda sig av när man skriver om serier på kultursidorna. Speciellt uppfattar jag att det är den här meningen i recensioner som folk hänger upp sig på.

Här finns lika litet hopp som i Kalle Anka.

Det är en referens till ett inledande stycke där hon beskriver sin besvikelse över historierna med just Kalle Anka som  hon upplevde bara gick ut på att Kalle gör bort sig på olik sätt. En åsikt som jag har viss förståelse för. Jag hade själv ångestkänslor som barn kring vissa nummer av Kalle Anka & co som i stort sett bara gick ut på att någon gjorde bort sig. Det är också anledningen till att jag inte kan se om Fawlty Towers trots att jag älskade serien första gången jag såg den.

Med det sagt så kunde Säll ha varit tydligare, texten hade mått bra av en ytterligare bearbetning så att de poänger som hon försökte göra gick fram tydligare.  Den är allvarligt talad rätt förvirrande och spretig och det jag huvudsakligen tar med sig är att hon inte uppskattar den klassiska serieformen med rutor kring bilderna utan verkar tro att konstnärlighet är större utan inramning vilket jag finner mer oroväckande än att hon läste Kalle Anka som barn.

Embryo till en debatt om serier i Språktidningen

Det är kul att kunna konstatera att det blossat upp ett embryo till en debatt kring språket i tecknade serier. Det började med en artikel/krönika av Olle Josephsson i Språktidningen 3/14 som jag ärligt talat nästan tyckte höll Mats Gellerfelt-klass i nivån och tilltalet. Han fick mothugg i en debattartikel av serietecknaren och serieforskaren Emma Rendell i Språktidningens blogg.

Att jag kallar det embryo till en debatt är för att jag upplever att dels nivån på debatten är väldigt låg och dels för att jag upplever att de pratar lite förbi varandra. Jag tycker att Olle Josephsson har en poäng i att man kan undersöka stilistiken i den skrivna texten hos tecknade serier men det måste göras på ett betydligt bättre sätt än vad han gör. Kontexten och inte minst vilken typ av tecknad serie (strippserie, serieroman etc) det är fråga om måste ingå i analysen inte bara vad artikelförfattaren upplever är populärt och då kommer bildernas information in. Om vi skulle kunna hitta ett sätt att få med de tecknade figurernas kroppspråk och minspel med i analysen så skulle det vara bättre men som sagt det går att analysera snitsiga dialoger.

På ett sätt påminner detta om det problem jag hade med att inkludera teatermanus när jag läste litteraturvetenskap. För mig var ett teatermanus något halvfärdigt som kommer till liv i och med skådespelarnas insats i motsats till andra skrivna texter som kommer till liv i mötet med läsaren. Nu är jag inte lika säker på att så är fallet. Det kan gott utgöra underlag för en textanalys men resultatet man kan få  är begränsat men det är därför vi har teatervetenskap. Jag tror att samma tankesätt passar bra här med.  Det går att analysera enbart dialogen i serier men den kommer aldrig säga något om seriens berättande som helhet. Jag kan se framför mig en tvärvetenskaplig analys av en serie där en språkvetare går igenom språket, en konstvetare bilderna, en filmvetare berättande i hopp om att hitta saker som är unika för serien och leder till mer kunskap om berättande.

Till slut var det fascinerande att notera att det finns utrymme för serieforskning på Konstfack. En snabbsökning visade inte på några publikationer men det kanske är i sin uppstartsfas.