Månadsarkiv: oktober 2014

Omslagsbilden

Recension: Thorgalkrönikan 1 Vikingen från stjärnorna

Låt mig börja den här recensionen med att presentera utgivarna. Cobolt förlag är en svensk gren av ett danskt förlag som drivs av serieveteranen Peter Sparring. De har två albumserier i gång just nu och fler är på väg. Fokus ligger på klassiska fransk-belgiska serier och då i fina tjocka utgåvor.

Omslagsbilden
Thorgalkrönikan band 1 Vikingen från stjärnorna

För er som inte känner till Thorgal så är det en klassisk äventyrsserie som gått sedan 1977. På svenska så känner jag till två tidigare publiceringar. Horst Schröder gav ut fyra album i slutet av 90-talet och så har den gått som biserie i Fantomen i vad jag bara kan anta är någon form av kronologisk publicering. Själv känner jag den bäst från brittiska Cinebooks utgivning.  Den brittiska utgåvan är i ett format något mindre än en svensk serietidning vilket gör Cobolt-utgåvan se väldigt mycket maffigare ut.

I Cobolts utgåva får vi inte bara serierna i traditionell europeisk albumstorlek (tänk Tintin) utan albumet innehåller dessutom hela fyra äventyr. Inklusive det första äventyr som jag inte hade läst tidigare. Jag uppskattar väldigt mycket pappersvalet som Cobolt har valt. Förlag brukar ha svårt att motstå  att trycka blankt papper när man gör lite finare utgåvor.  Cobolt verkar dock tycka att det är viktigare att färgerna blir rätt presenterade och väljer papper efter det. Bra gjort och fortsätt så!

Om jag skall vara lite kritisk mot något i  den här utgåvan så är det att jag tycker att översättningen borde kunna flyta lite bättre. Samtidigt skall man komma ihåg att detta är en serie från 1977. Dialogen är helt enkelt inte lika sofistikerad och naturalistisk som den är i dag. Översättningen är dock bättre än den stolpighet som vi vanligtvis ser i Albumförlagets utgåvor.

Jag är, som de som läst mig i  andra sammanhang vet, ingen stor fan av serier som börjar i en genre och helt plötsligt – wow-ba-vilken-tvist! – hoppar över till en helt annan genré. Viss genreglidning kan jag smälta som när en historisk äventyrsserie glider över till ren fantasy. Då finns det en inre logik som inte överträds men när jag läser en serie som är en historisk äventyrsserie och det helt plötsligt blir SF av det hela då blir jag besviken. Med det sagt så tycker jag att vikingabitarna i Thorgal är såpass starka att  har överseende med SF-överträdelsen.

Jag rekommenderar verkligen Cobolts utgåva till alla som uppskattar serien och till alla som uppskattar en bra äventyrsserie. Albumet finns att köpa överallt där bra serier säljs.

Bildroman – ett nytt begrepp att lära sig.

I en facebook-tråd som handlade om hur de äntligen gått ifrån det hemska uttrycket grafiska romaner (numer serieromaner även på bibliotek) så informerades det även om att de skapat ordet bildromaner. Jag har gått och smakat på det nu i ett par veckor och kommit fram till att det passar utmärkt för att beskriva en del av de verk som befinner sig i seriernas utkant. Den bibliotekiska betydelsen av bildroman vill jag låta vara då den är mer anpassad för ungdomslitteraturens hybridberättelser men jag gillar ordet och vill använda det.

Därför så kommer jag (och förhoppningsvis även ni) använda dom om böcker som Johanna Rubin Drangers Fröken Livrädd och kärleken eller Linda Spåmans BRF Ensamheten dvs böcker som huvudsakligen har en ruta per sida och som kan läsas som ett narrativ men likaväl kan vara helt abstrakta. Jag tänker mig att en samling med Hank Ketchams Dennis the Menace skulle kunna räknas in som bildroman liksom Filip Rojas Rosenqvists Frostvandrare.

Bildromanen skulle som jag ser det även kunna användas om några av Nina Hemmingssons böcker kanske även om den hybridform som nu är så populär hos vissa kvinnliga serieskapare som Nanna Johansson och Lotta Sjöberg. Den sistnämnda formen är något som jag tycker är något som jag inte tycker är helt enkelt att kalla bildromaner. Det måste finnas i dessa fall något mer som kvalificerar dom som exempelvis något tema som går igenom allt.

Vad man då skall kalla serier som exempelvis Liv Strömquists där texten tar mer plats än bilden och där texten är det som i första hand driver berättandet? För mig är det ett gränsfall men jag skulle nog använda seriealbum om dom snarare än bildromaner inte minst för att de använder serieformen som grundform.

Så vad tycker ni? Skall vi införliva bildroman i vår ökade flora av definitionsord för bildberättande?