Månadsarkiv: september 2014

Omslaget till nattbarn

Urhunden till Hanna Gustavsson och Guy Delisle

Omslaget till nattbarn
Omslaget till nattbarn

Under bokmässan så erhöll Hanna Gustavsson årets svenska Urhund för Nattbarn. Ett välförtjänt pris till förra årets bästa albumdebut. Jag vill rikta ett stort grattis till Hanna för ett förträffligt album och jag ser oerhört mycket fram emot att få läsa ditt nästa album. Ni som vill höra en intervju med henne gjord långt innan nomineringarna blev offentliga kan lyssna in det här avsnittet av Geeksnack. Det var ett oerhört starkt år med flera potentiella vinnare och jag vill gärna att ni bland de som ärades med en nominering gärna tar en titt på Sofia Olssons Det bästa barnet och Lisa Medins Medley Bk 1 som båda i sin genre tillhör bland det bästa som gjorts i Sverige.

Urhunden för bästa översatta seriealbum (ledsen SEF, här på seriesidan.se kommer jag alltid att använda seriealbum framför andra sämre ord) gick till Guy Delisle för Pyongyang som jag tycker var ett i sammanhanget rätt självklart val.

Unghunden gick till Åsa Ekström för sin Sayonara September-svit vilket jag höjer lite på ögonbrynen för, inget ont om Åsa som är en förträfflig serieskapare och talang men jag hade nog förväntat mig något mer av henne innan hon fick något för en lång och trogen tjänst.

När vi ändå är inne på priser som delas ut på Bokmässan i Göteborg så känns det oerhört tryggt att kunna konstatera att Adamson-priset gick till det största utländska namn som var på mässan, i detta fall Jean-Claude Mézières & Pierre Christin George Meziers och Paul Christin för Linda och Valentin. Traditioner som dessa är till för att hållas. Kul att se Daniel Ahlgren få ett pris dessutom. Det behövs.

Nu skall vi se om Urhunden-juryn klarar av att stå emot trycket att ge Liv Strömquist nästa års urhunden. 2100 sålda böcker på bokmässan är enormt imponerande och stort grattis till Galago som hittat och förädlat en sådan kassako.

Bokmässan börjar i dag

I dag slår bokmässan upp portarna för årets upplaga och jag önskar alla som skall dit en lycklig tid fylld med böcker, trevligt umgänge och alkohol (eller alkoholfritt om man så önskar). När jag jobbade på Staffars så fick vi ofta frågan om varför vi inte ställde ut och sålde där. Utan att veta exakta priserna så kunde vi räkna ut att vi skulle behöva sälja för betydligt mer än vi någonsin gjort för att kunna tillgodoräkna oss en tillräckligt liten förlust för att vi skulle kunna avskriva det som reklampengar. Vi kan ha blivit skrämda om en Alvglans-historia där de sålde för 100.000 och trots det gick med en liten förlust.

Sedan är mitt intryck att folk kommer dit för att fynda billiga böcker och som bokhandlare är det lite tvärtom hur vi vill att mässor skall fungera. Vår tanke var alltid att folk skall upptäcka vårt enorma sortiment och kunnande och besöka butiken i ett senare tillfälle. Därför hade ofta kampanjer som gick ut på att man fick en rabattkupong när handlade för ett visst belopp. Vanligast var att om man handlade för 500 kr fick man 100 kr i rabatt. Ett tips för er som har ansvar för mässbåsen. Försäljningen efter bokmässan är minst lika viktig som den under.

Jag hade vissa förhoppningar om att ta mig ned i år och prata med några bekanta men det blev inte så. Känner mig inte riktigt mogen ännu att gå omkring och vara ett vanligt fan även om det vore otroligt roligt att träffa gamla bekanta. De jobbar dock och jag skulle bara vara någon som gick och tog upp deras tid när de vill sälja. Ah, well, det blir kanske en resa nästa år.

Så alla ni som är där, sälj mycket, gör skandal, bli omtalade, krossa glastaket och ha framför allt otroligt roligt.

100 år i samma klass av Mats Källblad, Galago

100 år i samma klass
100 år i samma klass
I mitt tycke tillhör Mats Källblad de få serieskapare som borde finnas med i det allmänna litterära medvetandet. Han har en sällsynt förmåga att med små rätt återhållsamma medel uttrycka stor längtan, frustration och glädje. Han har också ett för svenska serier rätt unikt perspektiv som en landsbygdsmänniska som har hjärtat kvar i serierna. Trots vårt vidsträckta land är det inte så många serieskapare som har skildrar livet som det är långt borta från storstaden.

100 år i samma klass är en sammanställning av de tre tidigare albumen Garagedrömmar, Vakna laglös och Lång väg tillbaka alla utgivna av Optimal press och numera ur tryck. Till det så har Källblad lagt till en längre biografi över hans mormor och det helvete som hon fick stå ut med som statare och fattigsvensk. Den tjänar som en nödvändig påminnelse så här i valtider till alla som förefaller ha uppfattningen att Alliansen uppfann piskan mot fattigsverige. Den har alltid funnits där bara haft olika skepnader. Det är med andra ord en mycket starkt berättelse med bitar som jag hoppas att Källblad återkommer till i senare tillfällen. Jag skulle hemskt gärna vilja se fler av hans personliga barndomsminnen kring mormor och inte minst hans mors berättelse kring sitt liv efter det som skildrats i den här serier. Det finns mycket att utforska, och förmodligen fler skräckhistorier av svensk byråkrati och maktmissbruk som kan behövs lyftas fram i dag.

Garagedrömmar fick Urhunden när den kom 1992 och det är så välförtjänt. Jag hade inte läst den på åtminstone 15 år men den håller än. Tror dessutom att tidens tand gjort att blivit ännu bättre. Det är egentligen skamligt att vi har så få skildrare av livet i landsbygd här i seriesverige. Vi har Mats Källblad och så hade vi Lars Mortimer och så mycket mer har vi inte och det är synd. Jag har själv mött den här sidan av Sverige först på senare år genom min fru som kommer från ”landet” som hon säger och även om jag själv är uppvuxen en bra bit utanför Stockholm i en så har närheten till staden präglat mig och min uppfattning om vad som är viktigt och hur man förhåller sig till saker och ting. Att bo på landet är att vara skild från mångfald på så många sätt, i utbud och tankesätt. Jag tror inte man kan förstå Göran Hägglunds ”verklighetens folk” som renodlad storstadsbo. Tydligast tycker jag det är i novellen ”kompgitarrist sökes” där de intellektuella musikerna först ratar men sedan uppskattar huvudpersonen för hans mer verklighetsnära kunskaper. Jag är övertygad om att Källblad själv ser det som en klassmarkör men den går alldeles utmärkt att läsa som KD-propaganda ^_^ Själv tycker jag det är ett tecken på en bra serieskapare när man kan finna flera tolkningar av samma serie.

Matts Källblad
Matts Källblad
Hade jag döpt den här boken så tror jag nog att hade valt ”100 år på samma plats” för huvudpersonerna kämpar med vem de är och de roller de har blivit tilldelade utifrån den plats de vuxit upp. Klass är definitivt en aspekt på deras liv men den geografiska kopplingen är i mitt tycke ännu mer påtaglig genom berättelserna. Huvudpersonerna vill bort men återvänder lik förbannat hem för det är där rötterna finns och det är där man verkligen förstår spelreglerna.

Jag uppskattar även det tydliga manliga perspektivet. Det är inte förrän jag läst det här som jag inser hur mycket jag saknat det i den svenska seriefloran. Det är så få manliga serieskapare just nu som vågar berätta utifrån sitt perspektiv. Att det är en värld som jag aldrig har delat utan tvärtom känt mig lite obekväm inför, old school nörd som man är gör det hela mycket mer intressant för mig. Det här är en verklighet som alltför sällan skildras positivt, vi kan hitta fler exempel när bilmeckande ungdomar står för ondskan och mobbning.

Om jag skall hitta något litet kritiskt så använder sig Källblad här av ett berättarknep som irriterar mig lite (har sett det greppet även från andra serierskapare). Man behöver förklara vissa skeenden som drabbar huvudpersonen så man uppfinner en skurk som helt hämningslöst får ”förklara” det hela oftast genom att vara helt onda och känslolösa. Jag förstår varför man gör så då det är sidmässigt ekonomiskt att berätta men det känns så falskt. I det här fallet dubbelt så då Källblad lyckats kontakta en av de medverkande som uppvisar en mer känslomässig sida. Jag tycker trots det berättarknepet väldigt mycket om den här historien och önskar mer av den.

På det hela taget är detta en bok som förtjänas att läsa av så många människor som möjligt.