I mitt tycke tillhör Mats Källblad de få serieskapare som borde finnas med i det allmänna litterära medvetandet. Han har en sällsynt förmåga att med små rätt återhållsamma medel uttrycka stor längtan, frustration och glädje. Han har också ett för svenska serier rätt unikt perspektiv som en landsbygdsmänniska som har hjärtat kvar i serierna. Trots vårt vidsträckta land är det inte så många serieskapare som har skildrar livet som det är långt borta från storstaden.

100 år i samma klass är en sammanställning av de tre tidigare albumen Garagedrömmar, Vakna laglös och Lång väg tillbaka alla utgivna av Optimal press och numera ur tryck. Till det så har Källblad lagt till en längre biografi över hans mormor och det helvete som hon fick stå ut med som statare och fattigsvensk. Den tjänar som en nödvändig påminnelse så här i valtider till alla som förefaller ha uppfattningen att Alliansen uppfann piskan mot fattigsverige. Den har alltid funnits där bara haft olika skepnader. Det är med andra ord en mycket starkt berättelse med bitar som jag hoppas att Källblad återkommer till i senare tillfällen. Jag skulle hemskt gärna vilja se fler av hans personliga barndomsminnen kring mormor och inte minst hans mors berättelse kring sitt liv efter det som skildrats i den här serier. Det finns mycket att utforska, och förmodligen fler skräckhistorier av svensk byråkrati och maktmissbruk som kan behövs lyftas fram i dag.

Garagedrömmar fick Urhunden när den kom 1992 och det är så välförtjänt. Jag hade inte läst den på åtminstone 15 år men den håller än. Tror dessutom att tidens tand gjort att blivit ännu bättre. Det är egentligen skamligt att vi har så få skildrare av livet i landsbygd här i seriesverige. Vi har Mats Källblad och så hade vi Lars Mortimer och så mycket mer har vi inte och det är synd. Jag har själv mött den här sidan av Sverige först på senare år genom min fru som kommer från ”landet” som hon säger och även om jag själv är uppvuxen en bra bit utanför Stockholm i en så har närheten till staden präglat mig och min uppfattning om vad som är viktigt och hur man förhåller sig till saker och ting. Att bo på landet är att vara skild från mångfald på så många sätt, i utbud och tankesätt. Jag tror inte man kan förstå Göran Hägglunds ”verklighetens folk” som renodlad storstadsbo. Tydligast tycker jag det är i novellen ”kompgitarrist sökes” där de intellektuella musikerna först ratar men sedan uppskattar huvudpersonen för hans mer verklighetsnära kunskaper. Jag är övertygad om att Källblad själv ser det som en klassmarkör men den går alldeles utmärkt att läsa som KD-propaganda ^_^ Själv tycker jag det är ett tecken på en bra serieskapare när man kan finna flera tolkningar av samma serie.

Hade jag döpt den här boken så tror jag nog att hade valt ”100 år på samma plats” för huvudpersonerna kämpar med vem de är och de roller de har blivit tilldelade utifrån den plats de vuxit upp. Klass är definitivt en aspekt på deras liv men den geografiska kopplingen är i mitt tycke ännu mer påtaglig genom berättelserna. Huvudpersonerna vill bort men återvänder lik förbannat hem för det är där rötterna finns och det är där man verkligen förstår spelreglerna.

Jag uppskattar även det tydliga manliga perspektivet. Det är inte förrän jag läst det här som jag inser hur mycket jag saknat det i den svenska seriefloran. Det är så få manliga serieskapare just nu som vågar berätta utifrån sitt perspektiv. Att det är en värld som jag aldrig har delat utan tvärtom känt mig lite obekväm inför, old school nörd som man är gör det hela mycket mer intressant för mig. Det här är en verklighet som alltför sällan skildras positivt, vi kan hitta fler exempel när bilmeckande ungdomar står för ondskan och mobbning.

Om jag skall hitta något litet kritiskt så använder sig Källblad här av ett berättarknep som irriterar mig lite (har sett det greppet även från andra serierskapare). Man behöver förklara vissa skeenden som drabbar huvudpersonen så man uppfinner en skurk som helt hämningslöst får ”förklara” det hela oftast genom att vara helt onda och känslolösa. Jag förstår varför man gör så då det är sidmässigt ekonomiskt att berätta men det känns så falskt. I det här fallet dubbelt så då Källblad lyckats kontakta en av de medverkande som uppvisar en mer känslomässig sida. Jag tycker trots det berättarknepet väldigt mycket om den här historien och önskar mer av den.

På det hela taget är detta en bok som förtjänas att läsa av så många människor som möjligt.