Bland det roligaste som hänt de senaste åren i seriesverige var när två veteraner, Åsa Grennvall och Sofia Olsson slog sig ihop och startade Syster förlag. Deras första seriealbum kom i höstas men först nu har mitt bibliotek fått in i sin samling.
Det är på många sätt en klassisk Åsa Grennvall-bok som är deras debutbok, kvinna som mår dåligt på grund av främst moderns svek. Just det temat är något som återkommit flera gånger och det blir lite som en favorit i repris när samma svek återkommer i den här boken. Det finns dock tecken i seriealbumet om att vi kanske ser det för sista gången. Fokuset i handlingen ligger inte så mycket på det specifika sveket utan på den kärlekslöshet som präglar uppväxten.
Just att fokus skiftat och att det finns inflikat lite humoristiska tidsmarkörer gör att det känns som om jag läser en bok av någon som har lyckats komma vidare i livet. Någon som nu förmår lyfta blicken och se framåt. Jag kommer och tänka på Daniel Ahlgrens självbiografiska serier (inte för att det sägs att detta är självbiografi) där man till slut började skrika åt det man läste – ”Jag fattar! Du trivdes inte i skolan och gympan var hemsk”. Grennvall faller inte samma fälla utan går vidare och jag är oerhört spänd på vad hon skall åstadkomma härnäst. Det finns visserligen lite mer att utforska i familjedynamiken. Pappan före kommer i den här boken och är frånvarande och känslomässigt hämmad. Det finns en bror i familjen som är som en statist. Om det blir ytterligare en bok på ämnet så skulle jag vilja se de relationerna examinerade. Helst skulle jag i och för sig vilja se något helt annat. Det finns en del humor i den här boken och det skulle vara skoj och se Grennvall utforska det. En tramsbok för barn.
Det är för övrigt kul att se de oerhörda likheterna mellan Grennvall och Mats Jonssons teckningar. Båda befinner sig åt det naivistiska hållet i serieskalan men till skillnad från exempelvis Liv Strömquist så förstår de båda serieformen betydligt bättre.
Syster förlag har för övrigt sin nästa bok på väg, Total panik av Tomas Zakarias Westberg. Ta en titt på trailern.
Den tredje samlingen av Daniel Ahlgrens SH 3 lämnar skolmiljön och blir mera av en normal superhjälteserie, komplett med baser i yttre rymden. Jag skall villigt erkänna att den här volymen höll inte mitt intresse lika mycket som föregående volym. I förra recensionen så skrev jag att serien var lite som Bergman möter superhjältar. Men i den här boken så har Bergman-delen fallit bort och det är bara superhjältar.
Det är inte dåliga superhjälteserier, tvärtom. Man kan peka på SH 3 och säga att vi visst kan göra superhjälteserier i svensk miljö som fungerar. Det tråkiga är att det riktigt unika som fanns har fallit bort. Med det sagt finns det mycket att uppskatta i serien. Inte minst uppskattar jag att handlingar har konsekvenser som i sig får egna konsekvenser. Jag gillar att Ahlgren inte faller i den traditionella superhjältefällan och bara berättar om män som pucklar på varandra.
Jag sa det förra gången och jag säger det igen. Det vore oerhört intressant att få ett amerikanskt perspektiv på Ahlgren. Jag tror att han har potential att bli en kulthit over there.
Jag minns när första boken av SH 3 kom ut. Tyvärr på ett litet förlag i Skåne som vi alltid hade otroligt svårt att få in. Vi hörde rykten om att det kommit en uppföljare men vi lyckades aldrig få in den men nu fem år senare så har jag fått möjlighet att läsa den.
Jag vet inte om avståndet till första boken gör att den här framstår som bättre men jag gillade verkligen den här boken. Den är smart, ramhistorien fungerar fint och de små kortare kapitlen för historien framåt i ett bra tempo.
Som ungdomsbok tycker jag att den är ganska underbar. Den har det mesta i form av kärlek, drömmar, död och sex. Allt är skildrat med en känslighet och en empati, inte minst för det kvinnliga perspektivet.
Boken har dock en svaghet i Ahlgrens teckningar som saknar djup vilket gör att det blir lite svårt att se vad det är som är det viktiga i bilden. Vid ett par tillfällen så hade jag även svårt att identifiera vilken seriefigur det var. Här skulle färg ha hjälpt oerhört mycket.
Den här boken är en av de böcker jag hemskt gärna skulle vilja se översatt till engeska. Det hade varit oerhört intressant att se vad amerikanerna tycker om denna svenska approach till serier. Det är lite Ingemar Bergman möter superhjältar på ett sätt som funkar över boken. Jag kan se att detta är en bok som skulle kunna ge Ahlgren en karriär som manusförfattare på något av superhjälteförlagen.
Jag har i min läshög nästa volym av serien och jag ser fram emot om Ahlgren kan hålla den här höga kvalitén i nästa volym.
Seriebiblioteket är en trevlig uppslagsbok som presenterar ett brett urval av vad som finns och har funnits tillgängligt av seriealbum på svenska. Tanken är att presentera det bästa och eftersom det är ett personligt urval går det givetvis att diskutera om det saknas några album eller om något annat album borde ha tillförts. Jag tänker dock inte göra det för det här Fredriks urval och jag tycker att det på det hela taget känns som ett hyfsat gediget urval. Jag tycker det är intressant att han valt att ha med seriealbum som är ur tryck. Jag var först lite frågande till det men samtidigt är det ofta väldigt bra serier så efter lite betänketid kom jag fram till att det var en bra idé.
Omslaget
Boken är arrangerad efter kategorier, något som jag tycker mycket om. Skall man ha en referensbok eller en bok där man letar efter något nytt skoj så är detta sättet att sortera innehållet efter. Genresorteringen ger också större möjligheter till att hitta liknande serier vilket alltid är bra.
När det gäller presentationerna av serierna hade jag gärna sett att man lyft fram skaparna betydligt bättre. Nu finns de i en faktaruta med svart bakgrund och ett litet för tunt typsnitt som för mig hade för liten storlek. Till nästa(?) utgåva vill jag se skaparnamnen under titeln. Om det på grund av utrymmesskäl inte går så kan de viktigaste namnen stå tydligt och resten hänvisas till faktarutan.
När det gäller texterna om serierna så är de som Fredriks texter om serier brukar vara det vill säga positiva, mycket omkring serierna, kanske inte så djuplodad analys (inte för att den här boken är platsen för det). De ger vid de nedslag som jag gjorde en god presentation till varför det här albumet var utvalt att ingå i den här boken.
Boken inleds med trevliga essäer om hur två bibliotekarier arbetar med serier på deras respektive bibliotek. Ola Hellsten som är konstnärliga ledare på Serieteket skriver en mycket grundläggande och pedagogisk genomgång av vad man bör tänka på när man skall bygga upp ett bestånd av serier på ett folkbibliotek.
På det hela taget så tycker jag tillräckligt mycket om den här boken för att försöka donera den här boken till mitt lokala folkbibliotek som är i stort behov av en uppryckning vad gäller serieinnehållet. Att åtminstone läsa Olas (och för all del även Mats Norströms) essä tror jag skulle vara en bra början.
När jag en gång pratade med Placebos förläggare Jens Andersson så ansåg han att detta var en av de 20 viktigaste seriealbumen i den tecknade seriens historia. Själv nördade jag in på om det var som seriealbum eller om det var tidningspublicering av de här serien som var det viktigaste. Sant är att detta är en av de serier som verkligen cementerade att tecknade serier kunde ha litterär tyngd.
För det är tunga serier som ingår i det här seriealbumet. Döden är ständigt närvarande och människoliv är värt väldigt lite för de som styr över dess öde samtidigt som det är väldigt viktigt för dom vars öde styrs. Vänskapen, skitigheten, hopplösheten syns i huvudpersonernas ansikten. Jag påminns i bland av Bill Maudlins teckningar från andra världskriget. Samma trötta, tomma ansikten stirrar på mig som i hans skildringar av infanteriets fotsoldater. Det är uppenbart att både Tardi och Maudlin har sympatier hos dessa stackare som är de som riskerar sina liv för väldigt lite betalning.
Det är svårt att läsa en skildring av första världskriget utan att förundras över hur lättvindigt människor offrades för lite mer än teoretiska diskussioner. En del av mig skulle vilja läsa hur människor lyckades motivera för sig själv att de beslut de fattade var korrekta. Krigspropagandan som Tardi citerar från olika präster är skrämmande i sin oförståelse för den förlust som ett mänskligt liv innebär.
Det här är som sig bör av Placebo Press en ypperligt producerad bok. Textningen är utmärkt, trycket och pappersvalet perfekt. Det enda som stör mig är att de inte ger en översättning i marginalen av det franska öknamnet för tyskar boche (kålhuvud typ). Sedan är jag uppvuxen med Horst Schröders utgivning och just ett sådant här verk skulle han försett med ett 30-sidigt långt för- eller efterord som hade satt in serien inte bara i dess seriehistoriska perspektiv men även i ett allmänmänskligt.
Detta är under alla omständigheter en fantastisk serie som jag verkligen hoppas att alla införskaffar. Mina högsta rekommendationer.
Pär Thörns förra seriealbum Ordningen upprättshålls alltid tillhör mina stora favoriter bland de senaste årens svenska seriealbum. Jag noterade dock att min upplevelse av den inte delades av alla. En del kunde inte se förbi de enkla och formalistiska novellerna och kopplade inte ihop efterordet och den (des-)information som fanns där med novellerna och besökte inte hemsidorna som hade satts upp. Få svenska verk har lekt med formen och helheten så mycket som den gjorde.
Utifrån den hade jag väldigt högt ställda förväntningar på Äganderätten måste ständigt omförhandlas- Mina förväntningar var så höga att jag bröt det serieembargo jag satte upp för mig när jag blev arbetslös. Den här boken måste jag ha och jag såg till att stödja den genom den Indiegogo-kampanj om de satte upp för att betala för tryckningen. Boken är numrerad till 666 exemplar och jag fick nummer 17 vilket känns som en bra siffra.
Jag skall inte säga att jag är besviken för det är en bok av en hög klass som väl motsvarar en enskild novell i Ordningen upprättshålls aldrig. Samtidigt är de inte mer heller. Där variationen i stilar mellan de olika tecknarna i Ordningen så är det texten som måste skapa variation i Äganderätten. Det gör att det som borde vara verkets styrka, Pär Thörns drivna prosa, blir lite av dess svaghet. Variationen i språk mellan de olika huvudkaraktärerna blir lite för lite. De låter helt enkelt som samma person även när de är väsensskilda.
Sidexempel från boken.
Jag tycker mycket om Lars Krantz teckningar som befinner sig i ett mellanstadie mellan Charles Burns och klassisk EC-stil. De är suggestiva och funkar väldigt bra ihop med texten. Jag har sett på Facebook att han arbetade i den här mer utifrån en bilderboksfilosofi och det märks. Texten är det som driver berättelsen och bilderna är där för att ge djup.
Jag påminns lite av min upplevelse från när jag läste en del av den senare numren av Harvey Pekars American Splendor. Då var Pekar så uppskattad att yngre tecknare inte riktigt vågade bryta upp hans text till serieformatet utan lät allt stå ordagrant. Det vore skoj att se vad som skulle hända om Pär Thörn snackade ihop sig med en tecknare om att göra ett manus i Marvel-style dvs låta tecknaren göra bildlösningarna utifrån en manusskiss och sedan fylla i dialogen och hålla nere på beskrivningarna. Skulle man kunna känna igen en Pär Thörn-historia då eller skulle det bli för urvattnat? Det kräver dock en tecknare som är väldigt duktig på att berätta i bilder för att det skulle funka.
under alla omständigheter tycker jag att Aparts samarbete med Pär Thörn är något som måste stödjas och jag hoppas att du gör det också. Kom ihåg den är bara tryckt i 666 exemplar så du måste skynda fynda!
Jag spenderade en väldigt trevlig eftermiddag på Comicon Gamex nu i fredags. Väldigt kul att träffa så många bekanta och ta en titt på en mässa som har potential till att bli viktig för serieförlag. Det har saknats en höstmässa i Stockholm och den här kan utvecklas till att bli den. Problemet är att den är en utveckling av en spelmässa vars arrangörer är vana att utställare har pengar att spendera. Serieförlag är inte i den sitsen och riskerar att gå back på att medverka. Förhoppningsvis så kommer mässan att ta upp tråden igen inför nästa år och fortsätta att bearbeta serieförlagen. För de behöver den här exponeringen och inte minst att få möta nya läsare.
Jag tror dock att det finns tillräcklig potential i Comicon Gamex för att det skall gå att få lönsamt men det kräver att förlagen gör mer än packar upp böcker på bordet och eventuellt har serietecknare som signerar. Det måste till interaktivitet, workshops, tävlingar, tecknartävlingar mm kort sagt att det händer något i montern. Att sälja sina böcker är givetvis det viktigaste men med en mässa där många ungdomar bara driver omkring så är aktiviteter ett sätt att dra uppmärksamhet och skapa intresse. Vad sägs om en seriescen med aktiviteter bara kring serier. Då tänker jag mer som en showscen snarare än en scen för författarsamtal.
Stef Gaines och Lisa Medin spelar in Mangapatriarkatet
Den enda aktiviteten som jag deltog i var att jag besökte Mangapatriarkatets podcastinspelning där de ställde en av arrangörerna lite mot väggen för frånvaron av serier. Intressant och jag kunde givetvis inte hålla mig utan poppade upp när det blev frågestund så ni får höra mig när de väl får upp det avsnittet. De hade tydligen fem episoder i redigering just nu.
De flesta utställare som jag pratat med hade ok till bra dagar de första två och jag har en känsla av att det blev bättre på lördag-söndag. Ett par rapporter som snatterier men också många som mötte serier för första gången.
Sammanfattningsvis så är detta en mässa med potential men som lider av uppenbara barnsjukdomar som nog kommer att trimmas bort allt eftersom åren går.
Låt mig börja den här recensionen med att presentera utgivarna. Cobolt förlag är en svensk gren av ett danskt förlag som drivs av serieveteranen Peter Sparring. De har två albumserier i gång just nu och fler är på väg. Fokus ligger på klassiska fransk-belgiska serier och då i fina tjocka utgåvor.
Thorgalkrönikan band 1 Vikingen från stjärnorna
För er som inte känner till Thorgal så är det en klassisk äventyrsserie som gått sedan 1977. På svenska så känner jag till två tidigare publiceringar. Horst Schröder gav ut fyra album i slutet av 90-talet och så har den gått som biserie i Fantomen i vad jag bara kan anta är någon form av kronologisk publicering. Själv känner jag den bäst från brittiska Cinebooks utgivning. Den brittiska utgåvan är i ett format något mindre än en svensk serietidning vilket gör Cobolt-utgåvan se väldigt mycket maffigare ut.
I Cobolts utgåva får vi inte bara serierna i traditionell europeisk albumstorlek (tänk Tintin) utan albumet innehåller dessutom hela fyra äventyr. Inklusive det första äventyr som jag inte hade läst tidigare. Jag uppskattar väldigt mycket pappersvalet som Cobolt har valt. Förlag brukar ha svårt att motstå att trycka blankt papper när man gör lite finare utgåvor. Cobolt verkar dock tycka att det är viktigare att färgerna blir rätt presenterade och väljer papper efter det. Bra gjort och fortsätt så!
Om jag skall vara lite kritisk mot något i den här utgåvan så är det att jag tycker att översättningen borde kunna flyta lite bättre. Samtidigt skall man komma ihåg att detta är en serie från 1977. Dialogen är helt enkelt inte lika sofistikerad och naturalistisk som den är i dag. Översättningen är dock bättre än den stolpighet som vi vanligtvis ser i Albumförlagets utgåvor.
Jag är, som de som läst mig i andra sammanhang vet, ingen stor fan av serier som börjar i en genre och helt plötsligt – wow-ba-vilken-tvist! – hoppar över till en helt annan genré. Viss genreglidning kan jag smälta som när en historisk äventyrsserie glider över till ren fantasy. Då finns det en inre logik som inte överträds men när jag läser en serie som är en historisk äventyrsserie och det helt plötsligt blir SF av det hela då blir jag besviken. Med det sagt så tycker jag att vikingabitarna i Thorgal är såpass starka att har överseende med SF-överträdelsen.
Jag rekommenderar verkligen Cobolts utgåva till alla som uppskattar serien och till alla som uppskattar en bra äventyrsserie. Albumet finns att köpa överallt där bra serier säljs.
100 år i samma klassI mitt tycke tillhör Mats Källblad de få serieskapare som borde finnas med i det allmänna litterära medvetandet. Han har en sällsynt förmåga att med små rätt återhållsamma medel uttrycka stor längtan, frustration och glädje. Han har också ett för svenska serier rätt unikt perspektiv som en landsbygdsmänniska som har hjärtat kvar i serierna. Trots vårt vidsträckta land är det inte så många serieskapare som har skildrar livet som det är långt borta från storstaden.
100 år i samma klass är en sammanställning av de tre tidigare albumen Garagedrömmar, Vakna laglös och Lång väg tillbaka alla utgivna av Optimal press och numera ur tryck. Till det så har Källblad lagt till en längre biografi över hans mormor och det helvete som hon fick stå ut med som statare och fattigsvensk. Den tjänar som en nödvändig påminnelse så här i valtider till alla som förefaller ha uppfattningen att Alliansen uppfann piskan mot fattigsverige. Den har alltid funnits där bara haft olika skepnader. Det är med andra ord en mycket starkt berättelse med bitar som jag hoppas att Källblad återkommer till i senare tillfällen. Jag skulle hemskt gärna vilja se fler av hans personliga barndomsminnen kring mormor och inte minst hans mors berättelse kring sitt liv efter det som skildrats i den här serier. Det finns mycket att utforska, och förmodligen fler skräckhistorier av svensk byråkrati och maktmissbruk som kan behövs lyftas fram i dag.
Garagedrömmar fick Urhunden när den kom 1992 och det är så välförtjänt. Jag hade inte läst den på åtminstone 15 år men den håller än. Tror dessutom att tidens tand gjort att blivit ännu bättre. Det är egentligen skamligt att vi har så få skildrare av livet i landsbygd här i seriesverige. Vi har Mats Källblad och så hade vi Lars Mortimer och så mycket mer har vi inte och det är synd. Jag har själv mött den här sidan av Sverige först på senare år genom min fru som kommer från ”landet” som hon säger och även om jag själv är uppvuxen en bra bit utanför Stockholm i en så har närheten till staden präglat mig och min uppfattning om vad som är viktigt och hur man förhåller sig till saker och ting. Att bo på landet är att vara skild från mångfald på så många sätt, i utbud och tankesätt. Jag tror inte man kan förstå Göran Hägglunds ”verklighetens folk” som renodlad storstadsbo. Tydligast tycker jag det är i novellen ”kompgitarrist sökes” där de intellektuella musikerna först ratar men sedan uppskattar huvudpersonen för hans mer verklighetsnära kunskaper. Jag är övertygad om att Källblad själv ser det som en klassmarkör men den går alldeles utmärkt att läsa som KD-propaganda ^_^ Själv tycker jag det är ett tecken på en bra serieskapare när man kan finna flera tolkningar av samma serie.
Matts Källblad Hade jag döpt den här boken så tror jag nog att hade valt ”100 år på samma plats” för huvudpersonerna kämpar med vem de är och de roller de har blivit tilldelade utifrån den plats de vuxit upp. Klass är definitivt en aspekt på deras liv men den geografiska kopplingen är i mitt tycke ännu mer påtaglig genom berättelserna. Huvudpersonerna vill bort men återvänder lik förbannat hem för det är där rötterna finns och det är där man verkligen förstår spelreglerna.
Jag uppskattar även det tydliga manliga perspektivet. Det är inte förrän jag läst det här som jag inser hur mycket jag saknat det i den svenska seriefloran. Det är så få manliga serieskapare just nu som vågar berätta utifrån sitt perspektiv. Att det är en värld som jag aldrig har delat utan tvärtom känt mig lite obekväm inför, old school nörd som man är gör det hela mycket mer intressant för mig. Det här är en verklighet som alltför sällan skildras positivt, vi kan hitta fler exempel när bilmeckande ungdomar står för ondskan och mobbning.
Om jag skall hitta något litet kritiskt så använder sig Källblad här av ett berättarknep som irriterar mig lite (har sett det greppet även från andra serierskapare). Man behöver förklara vissa skeenden som drabbar huvudpersonen så man uppfinner en skurk som helt hämningslöst får ”förklara” det hela oftast genom att vara helt onda och känslolösa. Jag förstår varför man gör så då det är sidmässigt ekonomiskt att berätta men det känns så falskt. I det här fallet dubbelt så då Källblad lyckats kontakta en av de medverkande som uppvisar en mer känslomässig sida. Jag tycker trots det berättarknepet väldigt mycket om den här historien och önskar mer av den.
På det hela taget är detta en bok som förtjänas att läsa av så många människor som möjligt.
Tomas Antila har funnits med i serie- och fandomsvängen under många år så det är kul att se honom publicerad i en riktig bok som har en av de bästa kombinationerna av titel och omslag vi har haft på svenska. Kombinationen lovar en lite absurd mangainspirerad seriestund och i sina bästa stunder får vi just det.
Mangainspirerad borde kanske vara animéinspirerad för övrigt. För jag upplever att inspirationskällorna snarare är den enorma mängd animé som Tomas sett under årens lopp. Dessutom är det mer tematiskt än teckningsmässigt. Teckningsstilen påminner visserligen en del om en del doujinshi (japanska fansin) som jag sett under årens lopp men berättarstilen är mer västerländsk.
Egentligen önskar jag att detta var Tomas andra bok för det är vanskligt att samla ihop gamla fansin eller om man så vill lärotidsserier som första bok, för allt är inte bra. Det var några lite längre noveller som inte föll mig i smaken, mycket därför de inte hade med Tomas som ankare i berättelsen.
Den melankoliska tonen som går genom serierna tilltalar mig mycket. Den känns ärlig men aldrig deppig. Sedan måste jag erkänna att jag önskar att det fanns fler bakgrunder i serierna. Visserligen fungerar kammarspelsbakgrunden hyfsat i kortare serier men i en 200-sidig bok blir det lite enformigt.
Det finns några smärre redigeringsmisstag som olika typsnitt och omotiverat mycket luft i pratbubblorna som drar ned betyget en del vilket är synd för på det hela taget är detta en trevlig bok. Jag uppskattar särskilt serierna där Prinsessan Madeleine trakasserar Tomas. I de novellerna uppnår boken den potential av absurd tillvaro som omslaget och titeln utlovade.
Mitt ex som gjorde slut är sur på min flickvän
Tomas Antila
Svenska Serieförlaget
ISBN: 978-91-981806-0-2
Köp direkt från Svenska Serieförlagets hemsida
Det är på många sätt en klassisk Åsa Grennvall-bok som är deras debutbok, kvinna som mår dåligt på grund av främst moderns svek. Just det temat är något som återkommit flera gånger och det blir lite som en favorit i repris när samma svek återkommer i den här boken. Det finns dock tecken i seriealbumet om att vi kanske ser det för sista gången. Fokuset i handlingen ligger inte så mycket på det specifika sveket utan på den kärlekslöshet som präglar uppväxten.
