Den tredje samlingen av Daniel Ahlgrens SH 3 lämnar skolmiljön och blir mera av en normal superhjälteserie, komplett med baser i yttre rymden. Jag skall villigt erkänna att den här volymen höll inte mitt intresse lika mycket som föregående volym. I förra recensionen så skrev jag att serien var lite som Bergman möter superhjältar. Men i den här boken så har Bergman-delen fallit bort och det är bara superhjältar.
Det är inte dåliga superhjälteserier, tvärtom. Man kan peka på SH 3 och säga att vi visst kan göra superhjälteserier i svensk miljö som fungerar. Det tråkiga är att det riktigt unika som fanns har fallit bort. Med det sagt finns det mycket att uppskatta i serien. Inte minst uppskattar jag att handlingar har konsekvenser som i sig får egna konsekvenser. Jag gillar att Ahlgren inte faller i den traditionella superhjältefällan och bara berättar om män som pucklar på varandra.
Jag sa det förra gången och jag säger det igen. Det vore oerhört intressant att få ett amerikanskt perspektiv på Ahlgren. Jag tror att han har potential att bli en kulthit over there.
