Månadsarkiv: november 2014

Omslaget

Recension: Seriebiblioteket av Fredrik Strömberg

Seriebiblioteket är en trevlig uppslagsbok som presenterar ett brett urval av vad som finns och har funnits tillgängligt av seriealbum på svenska. Tanken är att presentera det bästa och eftersom det är ett personligt urval går det givetvis att diskutera om det saknas några album eller om något annat album borde ha tillförts. Jag tänker dock inte göra det för det här Fredriks urval och jag tycker att det på det hela taget känns som ett hyfsat gediget urval. Jag tycker det är intressant att han valt att ha med seriealbum som är ur tryck. Jag var först lite frågande till det men samtidigt är det ofta väldigt bra serier så efter lite betänketid kom jag fram till att det var en bra idé.

Omslaget
Omslaget

Boken är arrangerad efter kategorier, något som jag tycker mycket om. Skall man ha en referensbok eller en bok där man letar efter något nytt skoj så är detta sättet att sortera innehållet efter. Genresorteringen ger också större möjligheter till att hitta liknande serier vilket alltid är bra.

När det gäller presentationerna av serierna hade jag gärna sett att man lyft fram skaparna betydligt bättre. Nu finns de i en faktaruta med svart bakgrund och ett litet för tunt typsnitt som för mig hade för liten storlek. Till nästa(?) utgåva vill jag se skaparnamnen under titeln. Om det på grund av utrymmesskäl inte går så kan de viktigaste namnen stå tydligt och resten hänvisas till faktarutan.

När det gäller texterna om serierna så är de som Fredriks texter om serier brukar vara det vill säga positiva, mycket omkring serierna, kanske inte så djuplodad analys (inte för att den här boken är platsen för det). De ger vid de nedslag som jag gjorde en god presentation till varför det här albumet var utvalt att ingå i den här boken.

Boken inleds med trevliga essäer om hur två bibliotekarier arbetar med serier på deras respektive bibliotek. Ola Hellsten som är konstnärliga ledare på Serieteket skriver en mycket grundläggande och pedagogisk genomgång av vad man bör tänka på när man skall bygga upp ett bestånd av serier på ett folkbibliotek.

På det hela taget så tycker jag tillräckligt mycket om den här boken för att försöka donera den här boken till mitt lokala folkbibliotek som är i stort behov av en uppryckning vad gäller serieinnehållet. Att åtminstone läsa Olas (och för all del även Mats Norströms) essä tror jag skulle vara en bra början.

Grattis Serieteket! Myndig i dag!

Serieteket fyller 18 år i dag och jag vill vara en av dom som grattar dom. Kristiina Kohlemainens vision om ett bibliotek kombinerat med hennes järnvilja skapade en fantastisk mötesplats för alla serieintresserade. Jag minns när biblioteket startade upp och hur fylld av energi och glädje Kristiina var. Massa fantastiska idéer och det där UFO-liknande utlåningsdisken som var specialbyggd just för Serieteket. Då var vi på Serieteket lite rädda för att biblioteket var för nära Alvglans men eftersom vårt sortiment var det som passade bäst med biblioteket så det blev inget problem visade sig.

Jag har alltid varit imponerad av alla dessa evenemang som de har genomfört. Allt från (för mig) rätt abstrakta utställningar till boksläpp till inte minst till det som har utvecklats årets höjdpunkt i serievärlden – Seriefestivalen.

Jag har inte haft så stor anledning att besöka dom för att låna böcker men det är nog något som jag kommer att göra mer framöver då personalen på mitt lokala biblioteket är ointresserade av serier.

Så hipp, hipp, HURRA!!!  för Serieteket och låt oss hoppas på många fler år.

Jobbar med en ny genomgång av seriestödet

En mycket behjälplig registrator på Kulturrådet har försett mig med beslutsprotokoll för åren 2010 – 2014 så nu jobbar jag så sakteliga på en genomgång av de som fått avslag. I första hand för 2014 och 2013 men jag räknar med att göra en lite större statistisk analys av hela datasetet när jag har klassificerat alla album. Fördelen av att vara gift med en forskare att man får tillgång till nya leksaker så det gäller att utnyttja henne så gott det går.

Jag fick även en mycket intressant lista över hur de räknar genus och inte minst vad de klassificerar de olika verk som fått stöd. Ett par saker noterade jag direkt och lyfte på ögonbrynen för. Det gäller inte minst vad som klassificeras som serier och inte.

Oavsett hur mycket jag tycker om den så anser jag att Mattias Adolfsson 2nd in Line inte är ett seriealbum. Kulturrådet tycker annorlunda. I dessa fall kommer jag att böja mig och kommer att utgå från vad kulturrådet anser. Det finns för övrigt ingen definition av tecknade serier som kulturrådet använder sig av utan de är som den klassiska citatet om porr, ”Jag känner igen det när jag ser det”.

2nd in line
2nd in line

Dessutom räknar de genus med enbart ett genus per bok: man/kvinna/man & kvinna. Det kommer återspeglas i mina kommande analyser men jag tror ändå jag kommer att räkna varje individuell serieskapare. Det kan vara intressant för den stora analysen. Däremot kommer jag att redovisa antologier för sig.

Jag trodde ett tag att jag var på väg en liten skandal på spåren men det visade sig vara ett annat verk än jag trodde så faran blåses över.

174 seriealbum har fått stöd under den här åren utav 419 beviljade totalt av arbetsgruppen. Skall bli intressant att jämföra den ration med antalet avslag.

Det är knepigt att räkna på pengar när det gäller att jämföra serier med övriga bildverk då beloppen är baserade dels på sidantal men även på F-pris vilket gör att ex tjocka fotoböcker får ett högre belopp än ett kortare seriealbum.

Jag har lite att göra nu vill ni följa mitt arbete har jag skapat en ny sida för de böcker som inte fått stöd. Den hittar ni här.

Omslaget till första pox

30 år sedan Pox startades

Gunnar Krantz uppmärksammade mig och andra om att den här veckan var det 30 år sidan Pox såg dagens ljus. I ett mycket läsvärt inlägg går han igenom lite av tidningens historia samt reflekterar lite kring dess betydelse. Det hela är mycket intressant för mig som upptäckte tidningen efter några år och som hade en period där jag jag jagade nästan varje nummer.

Omslaget till första pox
Omslaget till första numret av Pox

För mig kommer Pox alltid vara tidningen som jag både skämdes för att läsa och älskade djupt och innerligt. Till skillnad från flaggskeppet Epix så kändes Pox alltid genuin. Jag tror att serierna i Pox var de serier som stod Horst Schröder närmast om hjärtat medan de i Epix var de som han trodde var mest kommersiellt gångbara. Ett par undantag fanns dock som Gilbert Hernandez som han stoppade in för att uppenbarligen för att  sälja tidningen. Samtidigt så är bröderna Hernandez en fin bild av vad jag tyckte var skillnaden mellan Epix och Pox. Jaimes fina linjer och lättsmälta berättelse var klockren för Epix och dess vurm för franska vuxenserier medan Gilberts råare penselföring och lite mer svårgenomträngliga historier passade bättre in i Pox.

Det går inte att komma ifrån sexfixeringen i Pox. Den gjorde att det ibland kunde kännas oerhört pinsamt och det var ingen tidning som man kunde läsa på tunnelbanan direkt. Det ledde fram till den oerhört konstiga Pox-rättegången. En rättegång som när det skedde hade väldigt svårt att begripa. Nu minns jag den mest för att Sverige är det enda land som låtit åtala en serie av Neil Gaiman!

När jag började jobba på Staffars så var Pox ett återkommande samtalsämne med några kunder. En av dom sa något som jag tog till mitt hjärta och som jag tycker fungerar som en fin sammanfattning av vad tidningen är.

Pox får mig alltid att känna något. Jag kan bli förbannad, förälskad, förundrad men jag blir aldrig likgiltig inför serierna. Därför fortsätter jag att köpa tidningen även när den får mig att må illa.

Om man tittar på det index som finns över vilka serier som tidningen publicerade under sin livstid så är det en fantastisk samling namn som finns listade. En del bortglömde men många giganter. Ofta publicerade långt innan de fick stort genomslag. För det är jag evigt tacksam. Den gav inblick och utbildning för mig vad serier kunde vara.

Tack Horst för de fantastiska åren som tidningen fanns.

Omslaget

Recension: Skyttegravskriget 1914-1918 av Jacques Tardi

Omslaget

När jag en gång pratade med Placebos förläggare Jens Andersson så ansåg han att detta var en av de 20 viktigaste seriealbumen i den tecknade seriens historia. Själv nördade jag in på om det var som seriealbum eller om det var tidningspublicering av de här serien som var det viktigaste. Sant är att detta är en av de serier som verkligen cementerade att tecknade serier kunde ha litterär tyngd.

För det är tunga serier som ingår i det här seriealbumet. Döden är ständigt närvarande och människoliv är värt väldigt lite för de som styr över dess öde samtidigt som det är väldigt viktigt för dom vars öde styrs. Vänskapen, skitigheten, hopplösheten syns i huvudpersonernas ansikten. Jag påminns i bland av Bill Maudlins teckningar från andra världskriget. Samma trötta, tomma ansikten stirrar på mig som i hans skildringar av infanteriets fotsoldater. Det är uppenbart att både Tardi och Maudlin har sympatier hos dessa stackare som är de som riskerar sina liv för väldigt lite betalning.

Det är svårt att läsa en skildring av första världskriget utan att förundras över hur lättvindigt människor offrades för lite mer än teoretiska diskussioner. En del av mig skulle vilja läsa hur människor lyckades motivera för sig själv att de beslut de fattade var korrekta. Krigspropagandan som Tardi citerar från olika präster är skrämmande i sin oförståelse för den förlust som ett mänskligt liv innebär.

Det här är som sig bör av Placebo Press en ypperligt producerad bok. Textningen är utmärkt, trycket och pappersvalet perfekt. Det enda som stör mig är att de inte ger en översättning i marginalen av det franska öknamnet för tyskar boche (kålhuvud typ). Sedan är jag uppvuxen med Horst Schröders utgivning och just ett sådant här verk skulle han försett med ett 30-sidigt långt för- eller efterord som hade satt in serien inte bara i dess seriehistoriska perspektiv men även i ett allmänmänskligt.

Detta är under alla omständigheter en fantastisk serie som jag verkligen hoppas att alla införskaffar. Mina högsta rekommendationer.

Dagens språkvård från Serieteket

Från serieteket kommer den här utmärkta språkvårdsbilden.

Se och lär
Se och lär

Detta är givetvis en generationsfråga där den audiovisionella generationen helt tappat läsförmågan (jag extrapolerar givetvis från min bonusdotter som alltid väljer film framför bok hur mycket jag än pockar med skojiga böcker). Frågan är om vi kommer att få se låneord ersätta de ord som vi redan nu har för tecknade serier och seriealbum. Jag hoppas inte det för jag kommer vägra att prata om komicken och graphic noveln. Stofil in i det sista!

Seriestödssidan uppdaterad

Nu har jag uppdaterat sidan över verk som fått seriestöd med de senaste beskeden. Håller på att räkna på och uppdatera statistiken för min kommande genomgång av årets stöd men kan konstatera lite kort att:

Trenden med att fler album får stöd  på hösten fortsätter – tolv album i det här mötet.
Att vi är uppe i 20 seriealbum som fått stöd vilket är tre färre än för hela 2013
Att antalet förlag som fått stöd nu är elva vilket är  två fler än för hela 2013
Att elva album hade bara manliga serieskapare
Att fem seriealbum än så länge hade kvinnliga serieskapare,  fast ett av dom hade väldigt många kvinnliga serieskapare – Kvinnor tecknar bara serier om mens
Tre samarbeten mellan man och kvinna har fått stöd
Fler vuxenserier än barn- och ungdomsserier har fått stöd i år

Det finns givetvis mer att plocka ur statistiken men jag vill inte göra för stora analyser när vi har kvar  ett möte kvar på  året.  Det känns dock mer och mer som att bara titta på de album som fått serier inte är tillräckligt. Hur ställs dessa siffror mot de som inte får serier. Hur ser exempelvis könsbalansen ut mellan de seriealbum som får gentemot de som inte får?  Jag kontaktade därför kulturrådet i fredags och för att få ut beslutsprotokollen för 2013 och 2014. Jag låter meddela när jag etablerat kontakt. Jag är intresserad av att göra fler år bakåt men skall se hur lång tid detta tar mig först innan jag går bakåt i tiden.

Omslaget

Recension: Äganderätten måste ständigt omförhandlas av Pär Thörn och Lars Krantz

Omslaget
Omslaget

Pär Thörns förra  seriealbum Ordningen upprättshålls alltid tillhör mina stora favoriter bland de senaste årens svenska seriealbum. Jag noterade dock att min upplevelse av den inte delades av alla. En del kunde inte se förbi de enkla och formalistiska novellerna och kopplade inte ihop efterordet och den (des-)information som fanns där med novellerna och besökte inte hemsidorna som hade satts upp. Få svenska verk har lekt med formen och helheten så mycket som den gjorde.

Utifrån den hade jag väldigt högt ställda förväntningar på Äganderätten måste ständigt omförhandlas- Mina förväntningar var så höga att jag bröt det serieembargo jag satte upp för mig när jag blev arbetslös. Den här boken måste jag ha och jag såg till att stödja den genom den Indiegogo-kampanj om de satte upp för att betala för tryckningen. Boken är numrerad till 666 exemplar och jag fick nummer 17 vilket känns som en bra siffra.

Jag skall inte säga att jag är besviken för det är en bok av en hög klass som väl motsvarar en enskild novell i Ordningen upprättshålls aldrig. Samtidigt är de inte mer heller. Där variationen i stilar mellan de olika tecknarna i Ordningen så är det texten som måste skapa variation i Äganderätten. Det gör att det som borde vara verkets styrka, Pär Thörns drivna prosa, blir lite av dess svaghet. Variationen i språk mellan de olika huvudkaraktärerna blir lite för lite. De låter helt enkelt som samma person även när de är väsensskilda.

Sidexempel från boken.
Sidexempel från boken.

Jag tycker mycket om Lars Krantz teckningar som befinner sig i ett mellanstadie mellan Charles Burns och klassisk EC-stil. De är suggestiva och funkar väldigt bra ihop med texten. Jag har sett på Facebook att han arbetade i den här mer utifrån en bilderboksfilosofi och det märks. Texten är det som driver berättelsen och bilderna är där för att ge djup.

Jag påminns lite av min upplevelse från när jag läste en del av den senare numren av Harvey Pekars American Splendor. Då var Pekar så uppskattad att yngre tecknare inte riktigt vågade bryta upp hans text till serieformatet utan lät allt stå ordagrant. Det vore skoj att se vad som skulle hända  om  Pär Thörn snackade ihop sig med en tecknare om att göra ett manus i Marvel-style dvs låta tecknaren göra bildlösningarna utifrån en manusskiss och sedan fylla i dialogen och hålla nere på beskrivningarna. Skulle man kunna känna igen en Pär Thörn-historia då eller skulle det bli för urvattnat? Det kräver dock en tecknare som är väldigt duktig på att berätta i bilder för att det skulle funka.

under alla omständigheter tycker jag att Aparts samarbete med Pär Thörn är något som måste stödjas och jag hoppas att du gör det också. Kom ihåg den är bara tryckt i 666 exemplar så du måste skynda fynda!

Stef Gaines, Lisa Medin

Comicon Gamex – kan bli något, kan bli pannkaka

Jag spenderade en väldigt trevlig eftermiddag på Comicon Gamex nu i fredags. Väldigt kul att träffa så många bekanta och ta en titt på en mässa som har potential till att bli viktig för serieförlag. Det har saknats en höstmässa i Stockholm och den här kan utvecklas till att bli den. Problemet är att den är en utveckling av en spelmässa vars arrangörer är vana att utställare har pengar att spendera. Serieförlag är inte i den sitsen och riskerar att gå back på att medverka. Förhoppningsvis så kommer mässan att ta upp tråden igen inför nästa år och fortsätta att bearbeta serieförlagen. För de behöver den här exponeringen och inte minst att få möta nya läsare.

Jag tror dock att det finns  tillräcklig potential i Comicon Gamex för att det skall gå att få lönsamt men det kräver att förlagen gör mer än packar upp böcker på bordet och eventuellt har serietecknare som signerar. Det måste till interaktivitet, workshops, tävlingar, tecknartävlingar mm  kort sagt att det händer något i montern. Att sälja sina böcker är givetvis det viktigaste men med en mässa där många ungdomar bara driver omkring så är aktiviteter  ett sätt att dra uppmärksamhet och skapa intresse. Vad sägs om en seriescen med aktiviteter bara kring serier. Då tänker jag mer som en showscen snarare än en scen för författarsamtal.

Stef Gaines, Lisa Medin
Stef Gaines och Lisa Medin spelar in Mangapatriarkatet

Den enda aktiviteten som jag deltog i var att jag besökte Mangapatriarkatets podcastinspelning där de ställde en av arrangörerna lite mot väggen för frånvaron av serier. Intressant och jag kunde givetvis inte hålla mig utan poppade upp när det blev frågestund så ni får höra mig när de väl får upp det avsnittet. De hade tydligen fem episoder i redigering just nu.

De flesta utställare som jag pratat med hade ok till bra dagar de första två och jag har en känsla av att det blev bättre på lördag-söndag. Ett par rapporter som snatterier men också många som mötte serier för första gången.

Sammanfattningsvis så är detta en mässa med potential men som lider av uppenbara barnsjukdomar som nog kommer att trimmas bort allt eftersom åren går.