Åsa Ekström har skapat lite vågor i Japan därborta. Dels har hon en blogg på japanska som fått en massa uppmärksamhet och under en kort tid rankades som nummer ett på någon inflytesrik sida. Det har i alla fall lett till att hon nu kommer att komma ut med en manga i Japan vilket är oerhört coolt. Enligt rapporter skall den ligga bland topp100 förbeställda mangorna hos Amazon.co.jp. Nu har det blivit dags för nästa del i övertagandet av all media i Japan nämligen TV. Hon fick ett inslag i rikstäckande TV och de passade även påatt visa upp hennes svenska seriealbum vilket ger pluspoäng för researchern. Jag önskar att jag kunde tyda ansiktsuttrycket på den infällda tittaren i nedre högra hörnet.
Coolt är det och stort grattis till Åsa. Kan vi nu få Kulturnyheterna att täcka detta?
Den lokal som de flyttade till på Östgötagatan 19 passar verkligen inte bra som seriebutik. Initialt köptes lokalen för att vara en skivbörs och i den vevan passerade jag förbi. Trots att jag visste var den befanns sig så passerade jag förbi den ett par gånger innan jag hittade den. När jag nu tittar i Street View på Google Maps så ser det ut som att de har skyltat upp utanför butiken på ett bättre sätt men det hjälper ju inte när lokalen befinner sig i en backa där man antingen är på väg från eller till något. Backplaceringar är jättesvåra att få ekonomi i då kunder av naturen är lata varelser som inte tycker om för mycket motstånd. Är det ansträngande att gå upp för en backe så väljer man i stället en butik (eller nätet) som passar en bättre.
Lite synd för om de skulle gå i graven är de en bit av svensk seriehistoria som försvinner. Jag var inte med när det begav sig men Staffar var med och startade butiken (han hade egen verksamhet i den först) och på honom lät det som om de var väldigt ljudliga med att starta upp Sveriges första butik för nya serier (Antikvariat hade funnits under en längre period) bara för att komma god två när Horst slog upp portarna till Metropolis.
För mig har butiken alltid legat avigt till med en lång omväg att gå för att passera förbi butiken så jag blev aldrig en fast kund eller ens en regelbunden besökare. Däremot så brukade jag ta vägarna förbi när jag jobbade på Staffars för att spionera lite och lärde känna och uppskatta personalen. Robert, Py, Lars, Janne, Tommy, Simon och många flera vars namn jag inte kan komma på i dagsläget gav mig en känsla av kamratskap och gemenskap som jag uppskattar än i dag.
För oss på Staffars så var Alvglans alltid lite av en osund konkurrent på så sätt att de ägdes av Bulls presstjänst och hade därmed en större finansiell trygghet. Vi hade hela tiden kniven mot strupen och var grymt avundsjuka på allt som de kunde hitta på. De hade resurser att skapa egna kataloger! Det var något som vi var långt ifrån att kunna göra. Bar för att ta ett exempel.
Jag vet faktiskt inte vad statusen är för butiken just nu. Om de får in varor eller om de bara säljer ut det som de har. Deras hemsida är uppe fortfarande så ta gärna en titt där och se om du vill ha något. Jag tror att all försäljning där kommer att hjälpa dom väldigt mycket.
Jag har börjat titta igenom min samling av serier och inser att det finns böcker där som jag förmodligen inte att läsa om. Jag har därför lagt ut en del av dom på Tradera under namnet DrSerier. Du hittar mina aktuella auktioner här. Just nu har jag lagt ut mina Teenage Mutant Ninja Turtles album till försäljning. Det är originalserierna gjorda av Kevin Eastman och Peter Laird som det gäller givetvis. Trevliga serier men inget som jag känner någon större lust att läsa om.
Jag har sålt lite tidigare på Tradera och det känns som att väldigt många har försvunnit från Tradera. De som finns kvar verkar vara proffsen som varit med förr så det verkar som om det egentligen bara blir bud innan stängningsdags. Det gör att det gäller att lägga utropspriset på en rimlig nivå till att börja med.
Jag har provat att sälja lite på Bokbörsen också men det är svårare. Jag har bara lyckats sälja en bok där och priserna är väldigt mycket dyrare. Tråkigt skulle vara bra om det fanns fler ställen att sälja på. Alternativet är givetvis att starta en egen butik men det är lite mer jobb än jag tänkt mig just nu. Plus komplicerat om jag inte hittar något jobb i sommar.
Trots att jag levt mitt liv med bilder så är skapandet av dom något som ligger långt ifrån mig. Min respekt och avundsjuka för alla er bildskapare som snabbt kan slänga ihop något snyggt. När jag gör det blir det som den här knappen som jag lägger upp nu för att skämma min vän Håkan till att göra något bättre och för att lättare kunna länka till Seriestockholm från olika sajter som Seriefestivalen.se.
Hur uselt jag än tyckte att serieåret 2014 var för mig personligen så är det hemska som startade 2015 ännu värre. Ord saknas mig för det gräsliga som hände. Det enda positiva jag kan se att man nu än tydligare börjar särskilja våldverkarna från de religiösa. Det här är en mer eller mindre serierelaterad blogg så jag tänker lämna det ämnet nu.
Jag har börjat sammanställa vilka seriealbum som fick seriestöd under 2014 och även vilka som inte har fått stöd vilket är minst lika intressant. Det kommer att bli en artikel för Bild & Bubbla den här gången också men då första numret kommer att domineras av Charlie Hebdo så tror jag att det kommer först i årets andra album.
Leker med tanken på att hitta ett mått på hur bra arbetsgruppen för bildverk och serier har skött sig. Kommer eventuellt att presenteras på Seriefestivalen först.
Jag skall försöka hålla ett lite högre tempo i inläggen här under året inte minst fler recensioner som jag skall försöka få till en i veckan ungefär.
Seriebiblioteket är en trevlig uppslagsbok som presenterar ett brett urval av vad som finns och har funnits tillgängligt av seriealbum på svenska. Tanken är att presentera det bästa och eftersom det är ett personligt urval går det givetvis att diskutera om det saknas några album eller om något annat album borde ha tillförts. Jag tänker dock inte göra det för det här Fredriks urval och jag tycker att det på det hela taget känns som ett hyfsat gediget urval. Jag tycker det är intressant att han valt att ha med seriealbum som är ur tryck. Jag var först lite frågande till det men samtidigt är det ofta väldigt bra serier så efter lite betänketid kom jag fram till att det var en bra idé.
Omslaget
Boken är arrangerad efter kategorier, något som jag tycker mycket om. Skall man ha en referensbok eller en bok där man letar efter något nytt skoj så är detta sättet att sortera innehållet efter. Genresorteringen ger också större möjligheter till att hitta liknande serier vilket alltid är bra.
När det gäller presentationerna av serierna hade jag gärna sett att man lyft fram skaparna betydligt bättre. Nu finns de i en faktaruta med svart bakgrund och ett litet för tunt typsnitt som för mig hade för liten storlek. Till nästa(?) utgåva vill jag se skaparnamnen under titeln. Om det på grund av utrymmesskäl inte går så kan de viktigaste namnen stå tydligt och resten hänvisas till faktarutan.
När det gäller texterna om serierna så är de som Fredriks texter om serier brukar vara det vill säga positiva, mycket omkring serierna, kanske inte så djuplodad analys (inte för att den här boken är platsen för det). De ger vid de nedslag som jag gjorde en god presentation till varför det här albumet var utvalt att ingå i den här boken.
Boken inleds med trevliga essäer om hur två bibliotekarier arbetar med serier på deras respektive bibliotek. Ola Hellsten som är konstnärliga ledare på Serieteket skriver en mycket grundläggande och pedagogisk genomgång av vad man bör tänka på när man skall bygga upp ett bestånd av serier på ett folkbibliotek.
På det hela taget så tycker jag tillräckligt mycket om den här boken för att försöka donera den här boken till mitt lokala folkbibliotek som är i stort behov av en uppryckning vad gäller serieinnehållet. Att åtminstone läsa Olas (och för all del även Mats Norströms) essä tror jag skulle vara en bra början.
Serieteket fyller 18 år i dag och jag vill vara en av dom som grattar dom. Kristiina Kohlemainens vision om ett bibliotek kombinerat med hennes järnvilja skapade en fantastisk mötesplats för alla serieintresserade. Jag minns när biblioteket startade upp och hur fylld av energi och glädje Kristiina var. Massa fantastiska idéer och det där UFO-liknande utlåningsdisken som var specialbyggd just för Serieteket. Då var vi på Serieteket lite rädda för att biblioteket var för nära Alvglans men eftersom vårt sortiment var det som passade bäst med biblioteket så det blev inget problem visade sig.
Jag har alltid varit imponerad av alla dessa evenemang som de har genomfört. Allt från (för mig) rätt abstrakta utställningar till boksläpp till inte minst till det som har utvecklats årets höjdpunkt i serievärlden – Seriefestivalen.
Jag har inte haft så stor anledning att besöka dom för att låna böcker men det är nog något som jag kommer att göra mer framöver då personalen på mitt lokala biblioteket är ointresserade av serier.
Så hipp, hipp, HURRA!!! för Serieteket och låt oss hoppas på många fler år.
En mycket behjälplig registrator på Kulturrådet har försett mig med beslutsprotokoll för åren 2010 – 2014 så nu jobbar jag så sakteliga på en genomgång av de som fått avslag. I första hand för 2014 och 2013 men jag räknar med att göra en lite större statistisk analys av hela datasetet när jag har klassificerat alla album. Fördelen av att vara gift med en forskare att man får tillgång till nya leksaker så det gäller att utnyttja henne så gott det går.
Jag fick även en mycket intressant lista över hur de räknar genus och inte minst vad de klassificerar de olika verk som fått stöd. Ett par saker noterade jag direkt och lyfte på ögonbrynen för. Det gäller inte minst vad som klassificeras som serier och inte.
Oavsett hur mycket jag tycker om den så anser jag att Mattias Adolfsson 2nd in Line inte är ett seriealbum. Kulturrådet tycker annorlunda. I dessa fall kommer jag att böja mig och kommer att utgå från vad kulturrådet anser. Det finns för övrigt ingen definition av tecknade serier som kulturrådet använder sig av utan de är som den klassiska citatet om porr, ”Jag känner igen det när jag ser det”.
2nd in line
Dessutom räknar de genus med enbart ett genus per bok: man/kvinna/man & kvinna. Det kommer återspeglas i mina kommande analyser men jag tror ändå jag kommer att räkna varje individuell serieskapare. Det kan vara intressant för den stora analysen. Däremot kommer jag att redovisa antologier för sig.
Jag trodde ett tag att jag var på väg en liten skandal på spåren men det visade sig vara ett annat verk än jag trodde så faran blåses över.
174 seriealbum har fått stöd under den här åren utav 419 beviljade totalt av arbetsgruppen. Skall bli intressant att jämföra den ration med antalet avslag.
Det är knepigt att räkna på pengar när det gäller att jämföra serier med övriga bildverk då beloppen är baserade dels på sidantal men även på F-pris vilket gör att ex tjocka fotoböcker får ett högre belopp än ett kortare seriealbum.
Jag har lite att göra nu vill ni följa mitt arbete har jag skapat en ny sida för de böcker som inte fått stöd. Den hittar ni här.
Gunnar Krantz uppmärksammade mig och andra om att den här veckan var det 30 år sidan Pox såg dagens ljus. I ett mycket läsvärt inlägg går han igenom lite av tidningens historia samt reflekterar lite kring dess betydelse. Det hela är mycket intressant för mig som upptäckte tidningen efter några år och som hade en period där jag jag jagade nästan varje nummer.
Omslaget till första numret av Pox
För mig kommer Pox alltid vara tidningen som jag både skämdes för att läsa och älskade djupt och innerligt. Till skillnad från flaggskeppet Epix så kändes Pox alltid genuin. Jag tror att serierna i Pox var de serier som stod Horst Schröder närmast om hjärtat medan de i Epix var de som han trodde var mest kommersiellt gångbara. Ett par undantag fanns dock som Gilbert Hernandez som han stoppade in för att uppenbarligen för att sälja tidningen. Samtidigt så är bröderna Hernandez en fin bild av vad jag tyckte var skillnaden mellan Epix och Pox. Jaimes fina linjer och lättsmälta berättelse var klockren för Epix och dess vurm för franska vuxenserier medan Gilberts råare penselföring och lite mer svårgenomträngliga historier passade bättre in i Pox.
Det går inte att komma ifrån sexfixeringen i Pox. Den gjorde att det ibland kunde kännas oerhört pinsamt och det var ingen tidning som man kunde läsa på tunnelbanan direkt. Det ledde fram till den oerhört konstiga Pox-rättegången. En rättegång som när det skedde hade väldigt svårt att begripa. Nu minns jag den mest för att Sverige är det enda land som låtit åtala en serie av Neil Gaiman!
När jag började jobba på Staffars så var Pox ett återkommande samtalsämne med några kunder. En av dom sa något som jag tog till mitt hjärta och som jag tycker fungerar som en fin sammanfattning av vad tidningen är.
Pox får mig alltid att känna något. Jag kan bli förbannad, förälskad, förundrad men jag blir aldrig likgiltig inför serierna. Därför fortsätter jag att köpa tidningen även när den får mig att må illa.
Om man tittar på det index som finns över vilka serier som tidningen publicerade under sin livstid så är det en fantastisk samling namn som finns listade. En del bortglömde men många giganter. Ofta publicerade långt innan de fick stort genomslag. För det är jag evigt tacksam. Den gav inblick och utbildning för mig vad serier kunde vara.
Tack Horst för de fantastiska åren som tidningen fanns.
När jag en gång pratade med Placebos förläggare Jens Andersson så ansåg han att detta var en av de 20 viktigaste seriealbumen i den tecknade seriens historia. Själv nördade jag in på om det var som seriealbum eller om det var tidningspublicering av de här serien som var det viktigaste. Sant är att detta är en av de serier som verkligen cementerade att tecknade serier kunde ha litterär tyngd.
För det är tunga serier som ingår i det här seriealbumet. Döden är ständigt närvarande och människoliv är värt väldigt lite för de som styr över dess öde samtidigt som det är väldigt viktigt för dom vars öde styrs. Vänskapen, skitigheten, hopplösheten syns i huvudpersonernas ansikten. Jag påminns i bland av Bill Maudlins teckningar från andra världskriget. Samma trötta, tomma ansikten stirrar på mig som i hans skildringar av infanteriets fotsoldater. Det är uppenbart att både Tardi och Maudlin har sympatier hos dessa stackare som är de som riskerar sina liv för väldigt lite betalning.
Det är svårt att läsa en skildring av första världskriget utan att förundras över hur lättvindigt människor offrades för lite mer än teoretiska diskussioner. En del av mig skulle vilja läsa hur människor lyckades motivera för sig själv att de beslut de fattade var korrekta. Krigspropagandan som Tardi citerar från olika präster är skrämmande i sin oförståelse för den förlust som ett mänskligt liv innebär.
Det här är som sig bör av Placebo Press en ypperligt producerad bok. Textningen är utmärkt, trycket och pappersvalet perfekt. Det enda som stör mig är att de inte ger en översättning i marginalen av det franska öknamnet för tyskar boche (kålhuvud typ). Sedan är jag uppvuxen med Horst Schröders utgivning och just ett sådant här verk skulle han försett med ett 30-sidigt långt för- eller efterord som hade satt in serien inte bara i dess seriehistoriska perspektiv men även i ett allmänmänskligt.
Detta är under alla omständigheter en fantastisk serie som jag verkligen hoppas att alla införskaffar. Mina högsta rekommendationer.
