Bildroman – ett nytt begrepp att lära sig.

I en facebook-tråd som handlade om hur de äntligen gått ifrån det hemska uttrycket grafiska romaner (numer serieromaner även på bibliotek) så informerades det även om att de skapat ordet bildromaner. Jag har gått och smakat på det nu i ett par veckor och kommit fram till att det passar utmärkt för att beskriva en del av de verk som befinner sig i seriernas utkant. Den bibliotekiska betydelsen av bildroman vill jag låta vara då den är mer anpassad för ungdomslitteraturens hybridberättelser men jag gillar ordet och vill använda det.

Därför så kommer jag (och förhoppningsvis även ni) använda dom om böcker som Johanna Rubin Drangers Fröken Livrädd och kärleken eller Linda Spåmans BRF Ensamheten dvs böcker som huvudsakligen har en ruta per sida och som kan läsas som ett narrativ men likaväl kan vara helt abstrakta. Jag tänker mig att en samling med Hank Ketchams Dennis the Menace skulle kunna räknas in som bildroman liksom Filip Rojas Rosenqvists Frostvandrare.

Bildromanen skulle som jag ser det även kunna användas om några av Nina Hemmingssons böcker kanske även om den hybridform som nu är så populär hos vissa kvinnliga serieskapare som Nanna Johansson och Lotta Sjöberg. Den sistnämnda formen är något som jag tycker är något som jag inte tycker är helt enkelt att kalla bildromaner. Det måste finnas i dessa fall något mer som kvalificerar dom som exempelvis något tema som går igenom allt.

Vad man då skall kalla serier som exempelvis Liv Strömquists där texten tar mer plats än bilden och där texten är det som i första hand driver berättandet? För mig är det ett gränsfall men jag skulle nog använda seriealbum om dom snarare än bildromaner inte minst för att de använder serieformen som grundform.

Så vad tycker ni? Skall vi införliva bildroman i vår ökade flora av definitionsord för bildberättande?

21 reaktioner på ”Bildroman – ett nytt begrepp att lära sig.

  1. Den första boken som benämndes ”bildroman” var troligen Claes Juranders ”Nilsson” när den gavs ut första gången 1974. Se omslaget (med undertiteln ”En bildroman”) här:
    http://www.rooketime.se/images53/bok27s.jpg
    Termen var redan då ett sätt att markera att det var fråga om ett ”seriösare” verk samt att det inte var gjort med barn som målgrupp. Själv tycker jag inte att det är någon särskilt bra benämning, men några hack bättre än ”grafisk roman” är det ju definitivt. ”Serieroman” känns bättre, men problemet är att det har misshandlats genom att användas till seriealbum/böcker som är alldeles för tunna. En serieroman ska vara en god bit över 100 sidor, precis som en vanlig roman.

    1. Intressant med Juranders bok för den hade jag inte koll på och jag håller med dig om att sidomfånget bör vara rätt omfattande. Biblioteksdefinitionen för serieroman säger att seriealbumet är minst 65-100 sidor långt vilket är en lite lustig detalj. Upp emot 100 sidor tycker jag själv att det är ok. Ett verk på 96 sidor går att kalla serieroman om den har densiteten för det. För när det gäller serier finns ju även den aspekten. Antalet rutor per sida och andelen text är ju också saker som påverkar läsbarhet och densitet.

      Jag anser som sagt att ”en-rute”-böcker inte är serier och har saknat ett samlingsbegrepp för dom böckerna. Det gör att bildroman passar in men om du har ett bättre begrepp är jag beredd att lyssna.

  2. ”Bildroman” låter som en benämning som möjligen skulle kunna funka för böcker som saknar text, men ändå berättar en genomgående historia. Alltså böcker som ”Doggie” av Sofia Karlström, ”Fran” m fl av Jim Woodring etc.

    Det här med antalet rutor per sida anser jag vara oväsentligt. Det intressanta är om det berättas en historia eller inte. Linda Spåmans ”Brf Ensamheten”, Joanna Rubin Drangers olika titlar, Rikke Bakmans ”Glimtar” och Gunnar Krantz ”Nazibeatles” är för min del serieromaner. Fast jag får erkänna att även jag själv raljerade om att ”Fröken livrädd och kärleken” var ”den första romanen jag läst ut på tio minuter” när den kom. Men det var ju smart marknadsföring av förlaget.

    Sara Granér, Nanna Johansson m fl sorterar jag in under satirsamlingar. Hur du kan associera dessa till ”romaner” är för mig obegripligt.

    Vanliga romaner på drygt 100 sidor brukar klassas som ”kortromaner”. Det borde BTJ ha koll på. Det ska krävas lite innehåll för att en bok ska vara en roman. Hela den här diskussionen har för övrigt lite bibliotekskaraktär över sig, men då jag själv extraknäckte som biblioteksassistent en gång i tiden så går det förstås igen i hur böckerna sorteras i mina egna bokhyllor.

    1. Bra svar även om jag inte håller med dig om att det inte behövs begrepp för enruteböcker. Vill hålla de separata för jag tycker de använder ett annat berättande och har mer gemensamt med William Hogarths ”En rumlares väg”. Det leder till missuppfattningar om att varje serieruta behöver innehålla ”ett stycke” eller ”kapitel” snarare än satsdelar.

      Jag virrade ut mig på ett sidospår med Nanna Johansson etc som jag funderar över i ett annat sammanhang. Hur stor del serier måste en bok ha för att kallas seriealbum? Detta är dock väldigt ovetenskapligt och som har sin början i dessa hybridformer där skämtteckningar och illustrationer står för en större del av innehållet i först och främst den nya kvinnliga politiska generationer. Satirsamlingar är i sammanhanget alldeles utmärkt och jag hävdar allt oftare privat (borde skriva om det här) att exempelvis Liv Strömqvist borde benämnas sveriges främsta satiriker i stället för serietecknare. Skall ta efter dig här och använda satirsamling som innehåller serier.

      Förenkling är dagens verklighet så jag tror inte de använder kortroman längre utan jag har en känsla av att det är ett ord som fallit ur bruk. Inte minst för att de inte publiceras så många sådana nuförtiden. Produktionen är ju billig så det är bara att skriva på. Lite synd egentligen för det är något vackert med någon som kan uttrycka sig kort och koncist.

  3. Att det behövs ett ord för att skilja den här typen av böcker från serieromaner håller jag med om. Jag brukar bara kalla dem för bildberättelser, kanske behövs inte något mer precist? Det ligger ju något i vad Ingemar skriver att bildroman kan uppfattas som en bok berättad helt i bild utan text. Det har väl använts om Masereel och liknande. Men att du nämner Dennis the Menace, Staffan, måste jag protestera mot. Det är varken roman eller berättelse. Jag skulle kalla det samlingsutgåva av skämtteckningar. Klumpigt, kanske, men även där: behövs något smidigare?

    1. Vad kul med lite teoridebatt, saknar den biten från bubblan (som jag givetvis dömer utifrån förra numret).

      Får tänka lite på det här. Shaun Tans Ankomsten skulle enligt detta vara en bildroman och inte ett seriealbum/-roman. Nu är berättandet lite abstrakt (i min smak) i den boken och kopplats inte uppenbart ihop med serier bland kulturfolk vad nu det har för betydelse. Jag skulle personligen inte kalla det för vara sig bildroman eller serieroman (längden) men får fundera vidare på det

      Dennis the menace har du givetvis rätt i, Göran. När jag skrev om texten föll en mening bort om att det behövdes vara ett narrativ med i en sådan samling. Detta är givetvis ett tankeexperiment men om man tänker en tematisk samling och omredigering, skulle man inte kunna tolka fram en berättelse ur det och skulle det i så fall kunna sägas vara en roman om den når upp till rätt omfång? Teoretiserande för teoretiserandets skull kanske men en samtidigt ett testande av om var gränserna för begreppet befinner sig.

  4. Jag satt med i vårens diskussioner där termen kläcktes (för bibliotekssammanhang, alltså, ordet i sig har som nämns ovan använts tidigare) och beslöts att användas av Kungliga Biblioteket för ämnesordsindexering inom svenska bibliotek. (Vet ni inte vad det är kan ni googla ”Svenska Ämnesord”.)

    Detta sprang dels ur min egen önskan att skrota termen ”grafisk roman” i biblioteksvärlden och ersätta det med ”serieroman” för serier, dels ur Svenska Barnboksinstitutets behov av att behålla en term för bildsatta romaner (ej rena serieromaner) där bilderna är både talrika och betydelsebärande för verket. Man ville också ha något som skiljde ut det från begreppet ”bilderbok” för barn.

    Det bör noteras att ämnesord är ett rent biblioteksverktyg som inte nödvändigtvis behöver användas på samma sätt (eller alls) i resten av verkligheten. Men på Serieteket fastnade vi för begreppet så vi har anammat det även som ett hyllsignum/hyllplacering. Vår definition är lite luddig i kanterna (som alla våra hyllplaceringar är), och skiljer sig dessutom medvetet från Svenska Ämnesords definition. Där är det än så länge en term enbart för barnlitteratur (även om jag har föreslagit att man ska vidga betydelsen och inte begränsa den åldersgruppsmässigt).

    Svenska Ämnesord definierar f.n. Bildroman som ”Genre/formterm för barn- och ungdomslitteratur. Hit kapitel- mellanålders- och ungdomsböcker som är rikt illustrerade med tecknade serier och/eller andra illustrationer. Sätts inte på bilderböcker eller faktaböcker.”

    Serieteket har som sagt valt att vidga denna definition för sin Bildroman-hylla. Här sätter vi romaner både för ungdomar och för vuxna, där bilder eller bildsekvenser inte bara är en omfattande del, utan en nödvändig del av verket. (Exempel: En ”vanlig” roman med illustrationer anses vara samma verk även om man tar bort bilderna, eller som i exemplet ”Ronja Rövardotter”, byter ut Ilon Wikland mot Peter Bergting. Men en ”Bildroman” enligt Serietekets bedömning har mer av ett samspel mellan text och bild. ”Hugo Cabret” eller ”Diary of a Teenage Girl” är inte längre samma verk om man tar bort bilderna.)

    Jag kan absolut tänka mig att vi kan sätta även helt ordlösa verk på vår Bildromanhylla. Däremot är jag tveksam till att kalla ”enrute-samlingar” för bildromaner då min definition av ”roman” är just att det bildar en längre sammanhållande berättelse. Vilket förstås ett antal enskilda enrutingar hypotetiskt sett skulle kunna göra, men vilket jag inte tycker Nina Hemmingsson eller Dennis the Menace gör.

    Begreppet har definitivt inte hittat sin slutgiltiga definition/form ännu, så jag är glad för alla såna här terminologidebatter.

    /ola

    1. Hej Ola och tack för ett föredömligt uttömmande svar om biblioteksbegreppet. Jag valde att inte ta upp ämnesordsdefinitionen därför att just åldersaspekten skulle leda fel och jag är mer ute efter ett formord snarare än ett målgrupps- eller genereord.

      Hur tycker du att bildberättandet fungerar i ”Fröken livrädd och kärleken”? Är det en serie eller något annat?

  5. Kan tillägga att längden ”minimum 65-100 sidor” (alltså minimilängd i det spannet, inte max 100 sidor) i definitionen på serieroman kom till just av hänsyn till densiteten, som du nämner. Det kändes viktigt att sidantalet skulle överskrida det normala sidantalet för vanliga fransk/belgiska album (så att inte varenda ”Tintin”-album skulle betecknas som serieroman), men även att romanens ”längd” inte bara har att göra med sidantalet.

    Återigen ska framhållas att detta är ett biblioteksverktyg och inte en slutgiltig definition som passar för alla sammanhang. (Men det kan ju vara trevligt när de olika världarnas terminologier möts, eller åtminstone hamnar i närheten av varandra. )

  6. Blir det inte en viss glidning över till s k barnböcker som exempelvis Sven Nordqvists Var är min syster om Shaun Tans hemkomsten ska falla in i någon kategori som har med serier att göra. Jag ser nog inte Tans böcker som serier, även om det finns serieliknande sekvenser, men det finns det även i en sådan bok som Hugo, som ju också är en hybrid. Själv tycker jag serieroman är nog för min del, och jag tycker nog inte längden är av så stor betydelse, mer ämnet i så fall som bör röra sig inom en något vuxnare sfär så att säga. Vilket då gör att jag får problem med väldigt långa superhjälteserier etc. Ja, hur man än vänder sig..

    1. Jag ser inte barnböcker som en form utan snarare som en målgruppsinriktning. Däremot skiljer jag på illustrerad text som Sven Nordqvist och tecknade serier.

      Långa superhjälteserier är ett intressant problem. Det är ju helt klart att vissa serietidningar hör ihop och därmed samlas i en längre bok. Däremot är i alla fall för den moderna superhjälteserien densiteten oftast rätt låg så att de behöver ju definitivt en bra bit över 100 sidor för att få kallas roman.

      Om man väljer att se alla nummer (eller Batmanäventyr) av Detective Comics som en enda lång berättelse får man problem så där tror jag man för enkelhetens skull får sluta tänka på det så. 🙂

  7. Det är rimligt att omfångsgränsen för serieromaner sätts lägre än för textromaner. Serien är ett mer sammanfattande sätt att berätta och avverkar i regel mer handling per sida än textberättelsen. Man uppnår alltså en episk ”romankänsla” på mindre utrymme. (Vilket dock inte betyder att en serie blir en serieroman om den berättar en romanhandling på en enda sida, vilket ju förekommer.)

    Sen den andra frågan, hur tätt samspel mellan bilderna som krävs för en serie, kan man diskutera – som gjorts förr flera gånger på olika svenska serieforum. En bok som ”Fröken Livrädd” står lite för nära Hogarths ”en bild per scen/kapitel” för att riktigt kunna räknas som serie i mitt tycke. Men den sortens gränsfall kommer nog alltid att diskuteras.

    1. Apropå andra serieforum: När jag läste senaste bubblan så blev jag oerhört nostalgisk för tiden när den här typen av diskussion fördes i brevsidorna där, särskilt under din och Horst period som redaktörer.

      Kanske dags för en ny kampanj. Ge oss tillbaka brevsidorna i Bild och Bubbla! Eller åtminstone en debattsida. Jag skulle kunna tänka mig att skriva om delar av den här debatten till en sådant inlägg.

  8. Bra där Staffan. Tänkte precis samma sak för någon vecka sedan, att jag saknar kontakten med läsarna ( i en i övrigt väldigt bra tidning får jag väl tillägga ). Bortsett från lite svårlästa bildtexter, kan bero på ålder, så är det det enda jag tydligt saknar. Den känns lite hermetiskt tillsluten, ett fönster behöver öppnas. Jag sluter definitivt upp bakom det uppropet. Vad gäller Sven Nordqvist så tänkte jag just på den boken som bara är bilder utan text ( om jag minns rätt..? ), Var är min syster, som jag tror den heter. Dålig faktakoll här..

    1. Jag sitter just nu och läser en omgång bildromaner från 1960.
      De hette just så, en titel och så ”64-sidig bildroman”.
      Utgivna av ”Hjärtebiblioteket”
      De verkar vara föregångaren till Starlet, alla heter något i stil med ”Vilsna Hjärtan”, ”lyckoön” ”Brusten kärlek”

  9. Jag tar nog på mig en del av ansvaret för den nedre sidgränsen för en serieroman, eftersom jag i min gamla artikel i B&B där jag försökte klargöra begreppen framför allt ville se den som längre än det traditionella fransk-belgiska albumformatet. Ett problem är när man använder termen för serieböcker (eller -album) som samlar kortare berättelser.

    Vad gäller gränslandet serier-bilderböcker m.m. finns det mycket intressant att fundera på. Exempelvis Shaun Tans Ankomsten fick ju Urhunden 2011. Bildroman är ett ord som skulle kunna finna en plats här.

    Vad gäller B&B, så skall ju formatet ses över, så jag skulle kunna framföra att det nämnts önskemål om en debattsida eller liknande.

  10. Jag är mycket angelägen om att upprätthålla åtskillnaden mellan seriebok och serieroman. På den punkten finns ingen anledning att gå ifrån principen för textböcker. Ingen skulle komma på tanken att kalla en litterär novellsamling för roman.

    Och jag inser att jag tänkt lite slarvigt tidigare i diskussionen. ”Bildroman” bör kunna användas även om böcker med text. På samma sätt som en serieroman kan vara med eller utan text. Att Ingemar inte vill kalla Jim Woodrings Frank för serie förundrar mig. Hur ofta den haft romanlängd har jag ingen koll på, men en pantomimserie är det ju, även om den är en smula längre än Ferd’nand och Henry.

    ”Ankomsten” minns jag lite otydligt – sidantalet minns jag inte alls – men nog är den till större delen berättad med flera samspelande bilder per sida? Då är det en serie i alla fall, ingen bildroman. Sven Nordqvists bok har jag inte sett, så den kan jag inte uttala mig om.

  11. Jag behöver tydligen understryka att jag visst tycker att ”Frank” är en serie (liksom även ”Doggie”), och de senare verken ”Weathercraft”, ”Congress of the animals” och ”Fran” är helt klart serieromaner. Mitt resonemang ovan var ett försök att associera kring begreppet ”bildroman” utifrån Staffans tidigare inlägg, inte att utesluta vissa verk. Tvärtom är jag för enkelhet och inkluderar hellre än exkluderar vid gränsfall. Jag anser inte att antalet rutor per sida är viktigt heller, men förstår att Göran tänker sig ”bildroman” som en ruta per sida (säkert med Lynd Ward, Laurence Hyde, Frans Masereel och de andra i den gruppen som ursprung).

    Om vi går vidare så tycker jag att det är ett intressant tillvägagångssätt som Posy Simmonds har, som varvar prosa (som t o m är typograferad som sådan) med vanligt serieberättande. Hur kategoriserar ni hennes böcker? Eller för den skull böcker som Gunnar Krantz pocketar?

  12. Göran, Ankomsten är berättad ”med flera samspelande bilder per sida”, ja. (Bra sammanfattning av serieformen f.ö.)

    Och Ingemar: Posy Simmonds har ju också fått Urhunden (2012 för Tamara Drewe), så vi räknar det hon gör som serier. Samma gäller Gunnar Krantz, som kommer med i albumlistorna. Jag skulle räkna hans och Simmonds’ verk som gränsfall, men klart på seriesidan av gränsen.

  13. Härligt med lite serieteoretiska diskussioner, allt för få av dem nu för tiden; man hade hoppas att det fanns i bubblan också. Så om nån kan fixa det skulle det uppskattas.

    Bildroman verkar vara användbar term, men finns det tillfällen (tycker ni) när bildroman också är serier. Är till exempel Doggie både serie och bildroman.

Lämna ett svar till Staffan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *