Vad en liten recension kan skapa irritation

Noterade att i  förra helgen så gick tongången högt över Ida Sälls samlingsrecension av tre nya svenska seriealbum i Svenska Dagbladet, ”Allt är åt helvete i vår tids Kalle Anka”. I det här Facebook-inlägget från Galagos redaktör Johannes Klennell så stormades det mest.

även Lisa Medin var på bollen och fick förmånen att diskutera det hela med SVDs litteraturansvarig Elise Karlsson i P1. Vad handlar det hela om då. Strikt sett vilka referenser får en recensent använda sig av när man skriver om serier på kultursidorna. Speciellt uppfattar jag att det är den här meningen i recensioner som folk hänger upp sig på.

Här finns lika litet hopp som i Kalle Anka.

Det är en referens till ett inledande stycke där hon beskriver sin besvikelse över historierna med just Kalle Anka som  hon upplevde bara gick ut på att Kalle gör bort sig på olik sätt. En åsikt som jag har viss förståelse för. Jag hade själv ångestkänslor som barn kring vissa nummer av Kalle Anka & co som i stort sett bara gick ut på att någon gjorde bort sig. Det är också anledningen till att jag inte kan se om Fawlty Towers trots att jag älskade serien första gången jag såg den.

Med det sagt så kunde Säll ha varit tydligare, texten hade mått bra av en ytterligare bearbetning så att de poänger som hon försökte göra gick fram tydligare.  Den är allvarligt talad rätt förvirrande och spretig och det jag huvudsakligen tar med sig är att hon inte uppskattar den klassiska serieformen med rutor kring bilderna utan verkar tro att konstnärlighet är större utan inramning vilket jag finner mer oroväckande än att hon läste Kalle Anka som barn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *